Klicka på bilden, för att se hela bilden
Regi: Matt Reeves
I rollerna: Andy Serkis, Woody Harrelson, Judy Greer
BETYG: FYRA
PREMIÄR: 2017-07-12
Förra året – eller var det två år sedan? – köpte jag en Blu-ray-box med samtliga APORNAS PLANET-filmer fram till 2011 års APORNAS PLANET: (r)EVOLUTION. Jag tittade igenom den ursprungliga serien från 60- och 70-talen. Det är ju filmer jag tyckte var fantastiskt bra en gång i tiden, och som jag vill ska vara bra – men som i ärlighetens namn är lite väl ojämna; ett par av dem är direkt tråkiga. Fast det är klart, nostalgin lyfter dem en aning.
Den nya APORNAS PLANET-serien är jämnare – och frågan är om inte den nya APORNAS PLANET: STRIDEN är bäst hittills i denna 2000-talssvit. Matt Reeves, som även regisserade den förra filmen; APORNAS PLANET: UPPGÖRELSEN, ligger bakom detta ödesmättade actionäventyr med drag av western, traditionell krigsfilm, och flyktfilm.
Woody Harrelson spelar en fullkomligt vansinnig, superond överste som tänker utrota alla apor. När översten och hans mannar dödar de tidigare filmernas aphjälte Caesars (Andy Serkis) fru och ene son, beger sig Caesar och en liten grupp apor iväg för att hämnas.
På vägen träffar de på en liten flicka som inte kan tala. Mänskligheten slogs ju ut av ett apvirus, och nu visar det sig att viruset muteras hos de överlevande människorna – de mister talförmågan. Flickan får namnet Nova (en figur från den ursprungliga filmserien) och följer med Caesars lilla gäng. De träffar även på en liten hårlös apa (Steve Zahn), som får utgöra filmens komiska inslag.
Förutom denna skojiga lilla apa, är Reeves’ film gravallvarlig. Det är mörkt och dystert. Situationen är närmast hopplös.
Översten är en väldigt bra skurk. Han är ungefär en kombination av general Custer och Hitler. Förläggningen han basar över är närmast att likna vid ett koncentrationsläger för apor. Soldaterna marscherar och vrålar som tyska stormtrupper.
Som nästan alltid är fallet numera, är APORNAS PLANET: STRIDEN självklart för lång med sina två timmar och tjugo minuter. Men – det här är välgjort, genomtänkt och filmen skiljer sig radikalt från de flesta andra, toklånga blockbusterfilmer. Tempot är ofta återhållsamt, vilket ökar den tryckta stämningen. Dialogen är bra. Slutuppgörelsen innehåller en rad överraskningar. Ofta är det spännande på riktigt.
Och ja, specialeffekterna är som tidigare övertygande – jag köper de här datoranimerade aporna som riktiga, levande varelser. Caesars ansikte har dessutom drag av Andy Serkis.
Michael Giacchino står för filmmusiken, som bitvis är riktigt inspirerad. Den ibland lite väl traditionella, heroiska musiken varvas med intressantare spår, varav ett par teman får nackhåren att resa sig. Här och var påminner det om Bernard Herrmann.
Blir det någon mer film i serien? Kommer den då att handla om ett par astronauter som hamnar i denna apvärld? Nu är ju Nova introducerats – och även Caesars lille son Cornelius, som spelade en stor roll i den ursprungliga serien.
Jag ser gärna fler filmer om apornas planet.
skriven 2017-07-12
