Klicka på bilden, för att se hela bilden
Regi: Jon Watts
I rollerna: Tom Holland, Michael Keaton, Robert Downey Jr., Marisa Tomei, Jon Favreau
BETYG: TRE
PREMIÄR: 2017-07-05
Efter det att den onödiga rebooten med Andrew Garfield inte bedömdes ha levererat fullt ut ekonomiskt stod filmbolaget Sony inför ett dilemma. Vad skulle de egentligen ta sig till med sin nätspinnande superhjälte härnäst. Svaret blev att göra honom till en nördig snackesalig tonåring istället för en ung man på väg in i vuxenlivet. Märkligt kan jag tycka med tanke på att serien mig veterligen aldrig gjort honom till en naiv femtonåring som mest bara suktar efter söta välartade tjejen i klassen.
Fast det positiva är förstås att de hela sex manuförfattarna avhållit sig från att berätta ursprungshistorien en tredje gång. Istället kastas man direkt in i det senkomna efterspelet till Captain America: Civil War. Där och då introduceras man för en viss Adrian Toomes. Hans firma har fått i uppdrag av New Yorks stad att röja upp på slagfältet efter de fajtande superhjältarna och tjäna en rejäl hacka, men stoppas abrupt av högre (myndighets)makt. Då blir Toomes förbannad på hela världen, och dyker så småningom upp i egenskap av superskurken The Vulture.
Samtidigt kämpar den unge Peter Parker med att balansera sitt nya liv som superhjälte på deltid och plugghäst i skolan. Han tjatar på järnmannen Tony Stark om nya uppdrag, men mentorn tycker mest att adepten ska hantera småbus i grannskaptet istället för att fightas med det tunga skurkgardet. Men precis som antyds här ovan, så har The Vulture en djävulsk plan, men kanske kan Spider-Man trots allt stoppa honom.
Att det vankas en rad häftiga actionsekvenser är således givet, men det hela ter sig faktiskt för sammanhanget faktiskt ganska sansat. På något sätt ter sig Spider-Man: Homecoming också trots superhjälteformater ganske bakåtlutad och inte särskilt hysterisk. Det är en lika lättsam som lättviktig skapelse och den putslustiga frejdigheten går som en röd tråd genom hela filmen utan att dramat någonsin vädrar några känslor att tala om.
Detta till trots har Spider-Man: Homecoming ändå för all del en ganska hög trevlighetsfaktor, charmen finns där och ska inte underskattas. Fast på samma gång ska villigt erkännas att jag saknade både Sam Raimis sofistikerade fingertoppskänsliga handlag och Tobey Maguires sympatiskt sårbara tolkning av Peter Parker när detta nya Spindelmansförsök rullade på bioduken.
skriven 2017-07-01
