Klicka på bilden, för att se hela bilden
Regi: Trey Edward Shults
I rollerna: Joel Edgerton, Kelvin Harrison Jr., Carmen Ejogo
BETYG: TRE
PREMIÄR: 2017-06-30
Först som sist känner jag mej inte bara manad utan snarare pliktskyldig att – varna är fel ord eftersom vi pratar om en riktigt bra film – snarare korrigera rätt publik för att undvika besvikelse. Vi som älskar skräckfilm har lärt oss att ett mystiskt virus betyder zombies och levande döda, allt enligt den mall som legat till grund för “Night of the living dead”, “The Walking Dead” och andra stilbildande riktmärken i genren.
I inledningsscenerna är man på väg att avrätta en äldre man som drabbats av just ett virus och åskådaren förväntar sej att “gubben” snart är på benen igen och hungrig som ju zombies förväntas vara på film numera. Så alls inte, vad vi får oss till livs är ingen standard skräckis utan ett mörkt och klaustrofobiskt kammarspel om familjesamhörighet och om vår världs långsamma förfall och tillkortakommanden. Joel Edgerton spelar med tung auktoritet Joel som barrikaderar sej med sin fru och tonårsson i ett hus som de förvandlat till ett fort, allt för att hålla en annalkande pest utanför. En dag får de en annan liten familj i hushållet och allt verkar till en början vara frid och fröjd eftersom de respekterar varandra. Som vanligt i livet är det inte svårt att vara du och bror i medvind men vad händer när det börjar blåsa orkanvindar.
Filmen lutar sej aldrig mot effekter och att säga Bu till publiken utan låter stämningen och den unkna instängda miljön stå för rysningarna. Skådespelarna är överlag på topp men ibland känns det lite som att bli lurad på konfekten när man sätter punkt nästan mitt i en mening. Jag tror många som undviker den här filmen hade gillat den precis som jag misstänker att en del som ser den blir besvikna.
skriven 2017-06-29
