COPENHELL 2017 (torsdagen den 22 juni) med bland andra PROPHETS OF RAGE, SAXON och SYSTEM OF A DOWN

Klicka på bilden, för att se hela bilden

Yngre och inte sällan tyngre är ledorden för Copenhell. Vilket i klartext betyder yngre publik och fler tyngre och edgy akter än Sweden Rock. Fast det betyder förstås inte att arrangören avhåller sig från att engagera klassiska namn. Tidigare år har folk som Black Sabbath, Iron Maiden, Scorpions och Twisted Sister befolkat scenerna på Refnhaleøen, och i år finns såväl Europe och Thin Lizzyavläggarna Black Star Riders som Slayer, Rob Zombie och Saxon på bokningslistan.

Saxon på inspirerat korståg

Och på tal om just de sistnämnda, så börjar det nästan kännas tjatigt att påpeka det, men Bif Byford och gänget är imponerande pålitliga. Så även denna afton, och givetvis vankades det idel klassiker i setlistan, däribland Crusader, Wheels of Steel och avslutande Princess of the Night. På något vis upphör de aldrig att förvåna, och det känns skönt att kunna konstatera att Bif Byford alltjämt ter sig så inspirerad. Rösten fortsätter vara stark och inlevelserik, energin hög – det händer till och med att sextioxexåringen hoppar runt som om han var trettio år yngre, och ibland kostar han till och med på sig ett spontant infall. Denna gång lånade Byford en jeansjacka av ett fan i publiken lagom till Denim and Leather skulle avverkas.

Rapmetal med politisk agenda

Sedan tillägnade britterna numret Heavy Metal Thunder till Lemmy, och i Motorheads frånvaro på Sweden Rock har Saxon också tagit över rollen som Norjefestivalens inofficiella husband. Det lär aldrig Prophets of Rage bli. De kommer aldrig ens att bli tillfrågade att komma till Blekinge alls om sanningen ska fram. Men på Copenhell är det som sagt bokstavligt talat fritt blås att tänja på gränserna mer.

Men glöm det där med ungdomsvinklingen. Bandet må vara färskt så de förslår, det bildades så sent som förra året, men minstingen i bandet, DJ:n DJ Lord är fyrtiotvå, och åldermannen Tom Morello har faktiskt hunnit bli femtiotre. Morello och polarna Tim Commerford och Brad Wilk har för övrigt som bekant ett förflutet i arga Rage Against the Machine medan Chuck D och DJ Lord startade sin karriär i lika arga Public Enemy och rapparen B-Real gjorde sig ett namn i cannabisvurmande Cypress Hill. Vi talar såldes i termerna supergrupp med mängder av rutin.

Covers på sig själva

Samt en hel del musikaliska örhängen såklart. Vilket kan vara lägligt att ha till hands när den nya konstellationen inte har hunnit prångla ut mer än en ep än. Således kom klassikerna därför föga förvånande som på ett pärlband på den största Helvitiscenen. Public Enemys varudeklaration Prophets of Rage fick inleda innan RATM:s Testify och Take the Power Back tog över. Mer RATM följde i form av Guerilla Radio och Bullet in the Head varpå revolutionsbudskapet rundades av med Public Enemys Fight the Power.

Det blev tillbakablickar en masse, som synes. Men den egna nya singeln Unfuck the World utgjorde i alla fall en liten blick framåt i samma anda. Kvintetten fortsätter således på samma linje som förr under gemensam flagg. Mumma och spännande för gamla fans av respektive combo, såklart. Men själv blev jag knappast frälst. Häftigt pulserande och energiskt var det hela givetvis, men i längden blev det en aning för enahanda i mina öron Kalla mig gammalmodig, men jag saknar icke sällan melodierna i den här genren.

Knäppt med kaliforniska metalheads

Melodier finns det däremot i System of a Downs musik. I massor. Samtidigt präglas den av infall i parti och minut. Tongångarna kan gå från de mjuka avskalade tongångarna till blytunga riff på ett ögonblick. Eller från det balladartade till det uppspeedade på samma korta sekunder. Likaså är mixen av modern metal och österländska influenser från medlemmarnas armeniska folkarv stapelvara. På skiva är denna sköna röra lika kul som fascinerande. Den är galen, utflippad och till synes även hur seriös som helst.

Riktigt lika fantastiska är System of a Down inte live. Missförstå mig inte nu, de är fortfarande duktiga musiker och visst sjutton är de roliga även på scen. Däremot är de att döma av detta gig på Copenhell inte riktigt lika nyanserade. Så är förvisso fallet med många band, men det påverkar helheten mer när musiken är så här mångfacetterad. Alla små detaljer kommer inte med vid överföringen. Vilket i och för sig bara är naturligt, men det är ändå synd.

Trotsar genrebeskrivning

Fast med detta sagt; detta mitt första gig med det Kalifornienbördiga bandet var likväl minnesvärt. Inga band låter trots allt så vitt jag vet som System of a Down, Mago de Oz, storheter i den spanskspråkiga världen har en hel del gemensamt med dem, men inga andra poppar upp i huvudet.

Med andra ord passar SOAD inte direkt in i någon särsklld kategori, vilket på många sätt kan kännas befriande. De gör sin grej, men de gör den utan att flyta ut totalt. De har alltid fokus. Det finns ordning i galenskapen helt enkelt. Ett vinnande recept, får man väl säga, och denna kväll avhandlade kvartetten alla de tricks i boken man kunde tänka sig. Från inledande balladintrot Soldier Side och efterföljande Suite Pee via tungt riffiga Mr. Jack till fina balladen Lonely Day och hysteriska Kill Rock and Roll och vidare till målgången levererade amerikanerna sin musikaliskt äventyrliga sallad med auktoriet, tryck och en spelglädje på ett sätt som i positiv mening närmast tedde sig skrattframkallande. Absolut seriositet i kombination med gränslös knäpp galenskap kan trots allt faktisktnska roligt ibland.

Setlist

skriven 2017-06-26