Klicka på bilden, för att se hela bilden
När jag såg Amy Winehouse-dokumentären så föll jag likt många andra ner i ett svart hål av hopplöshet. Jag tänker ofta på hur världen ser på kvinnor som mår dåligt offentligt och kanske inte orkar eller bara inte har någon lust att leva särskilt konventionellt. Hon fortsätter hyllas för sin musik och genuinitet i sina texter men hon kommer ändå alltid först och främst vara en galen, tragisk, knarkare. Hej världens sätt att upprätthålla det maskulina monopolet över den arketypiska ”rock and roll-livsstilen”. Speciellt tjejer som inte alltid tar socialt ansvar, och eventuellt kikar på någon (enligt andra) sorts gränslöshet, är det värsta världen vet. Så trots att det känns som ett urvattnat ämne så slutar det aldrig kännas provocerande aktuellt för mig. Som för resten av världens kreativa befolkning så har musik alltid varit ett sätt att utforska och berätta om sig själv men tydligen är kvinnlig identitet något som ständigt ska konstrueras så att den blir attraktiv istället för att lyssnas på. Nyligen var det en kille som sa till mig angående att jag spelar in mitt fjärde album att jag måste ”göra något nytt”, att jag har gjort det där ”brustet-hjärta-emotjej-med-konstfacksstil-whatever” nu. Jag måste uppfinna mig själv igen ”med en twist” (vad betyder det ens?). Sen tänkte jag på rockband och började skratta. Har nån ens bytt t-shirt sen 1983? Det vore ju trevligt om man fick vara subjekt i sin egen kreativitet och respekteras för den någon gång istället. Så jag gjorde en låt om det. RIP Amy. //Little Jinder
Den 30 juni släpper Little Jinder nya singeln ”Amy”, i samband med detta spelar hon på Bråvalla samt att SVT, samma kväll, sänder en konsertspecial från hennes gig på Vasateatern från i våras.
© Warner Music Sweden
