Klicka på bilden, för att se hela bilden
Max Martin finns för all del kvar som exekutiv producent bland ett helt koppel andra rattare. Ändå får man väl säga att Witness utgör ett tämligen tydligt avsteg från den rätt raka popformel Katy Perry anammat tidigare.
Obeträdda musikmarker beträds
Inga jämförelser i övrigt, men precis som Britney Spears gjorde en gång i tiden väljer Perry att gå vidare mot tidigare obeträdda musikaliska marker, och nu precis som då är det dansmusik, electro och hip hop som det sneglas på. Det sistnämnda märks till exempel i rätt trista samarbetet med Miguel, Bon Appétit medan Deja Vu präglas av uppenbart housesound och Hey Hey flirtar med electronica. Ja, också kommer minsann lite autotunesång i Mind Maze också.
Förutsägbar utveckling
Allt är med andra ord som vanligt när en utpräglad popstjärna ska mogna, växa upp och – just det – gå vidare. För egen del hade jag inte haft något emot om sångerskan nöjt sig med att förfina sitt refrängpräglade popstpråk ytterligare några album, men det kanske bara är jag. I alla fall verkar det så i kritikerkretsar. Eftersom rak kommersiell pop aldrig står högt i kurs brukar ju som bekant kollegorna bli exalterade när ovanämnda ingredienser blandas in i mixen.
Förverkligade ambitioner
Därmed inte sagt att jag kan uppskatta Witness. Förmodligen är jag betydligt mer positivt inställd än många andra. Här finns trots allt ambitioner som förverkligats på ett långt ifrån oävet sätt. Inga magplask, typ Britneys första hippety hoppetyförsök I´m a Slave 4 U här inte. Istället bjuds man på favoriter som småpampiga balladen Miss You More, rytmiskt somriga dängan Chained to the Rhytm, lika catchy Bigger than Me och vemodigt avskalade Into Me You See.
Summa summarum får man säga att Witness är ett rätt väl sammanhållet album. Experimentlustan är tydlig, men den tar aldrig över. De fans som ogillar för mycket nymodigheter lär alltså kunna stå ut. Lite allvarligare, uppenbart mognare och helt klart märkbart mer varierat än på Perrys tidigare album är det hela också. Vilket verkligen inte är fy skam.
skriven 2017-06-20
