Klicka på bilden, för att se hela bilden
Regi: Patty Jenkins
I rollerna: Gal Gadot, Chris Pine, Robin Wright, Connie Nielsen, David Thewlis
BETYG: FYRA
PREMIÄR: 2017-06-02
Jag kan inte påstå att jag har något större förhållande till Mirakelkvinnan. När jag var barn figurerade hon ibland i tidningen Gigant, eftersom hon var medlem i Lagens väktare – jag minns inte om det även förekom soloäventyr med henne. Mirakelkvinnan gjorde inget större intryck på mig, jag tyckte inte att hon var speciellt cool – till skillnad från den där märkliga Svarta rosen, som gick i Läderlappens tidning. Om vi nu ska prata kvinnliga superhjältar.
Jag har inte läst några serier om Mirakelkvinnan sedan Gigant lades ner 1985. Sedan dess har hon figurerat i flera uppmärksammade tidningar, vilka dock aldrig lockat mig – vill ni veta mer om Mirakelkvinnans förehavanden på sistone, rekommenderar jag min gode vän och kollega Göran Sembs utmärkta Youtubeprogram Seriepodden. Göran och hans bisittare pratar om Mirakelkvinnan i bland annat avsnitt 25 och avsnitt 30.
Mirakelkvinnan skapades 1941 av en psykolog som hette William Moulton Marston, Harry G Peter stod för teckningarna. Figuren var inspirerad av dåtidens feminister, och eftersom Mirakelkvinnan dök upp under andra värlskriget, slog hon till en början främst mot axelmakterna. Under de 76 år som gått sedan hon gjorde entré, har Mirakelkvinnan både hyllats av feminister, som uppskattat hon hon är en stark, självständig hjältinna – och bespottats av feminister, eftersom hon är för snygg, sexig och alldeles för lättklädd.
1975 – 1979 var Mirakelkvinnan stjärna på amerikansk TV. Jag fick veta att denna TV-serie existerade när Lynda Carter, som spelade titelrollen, medverkade i ett avsnitt av Mupparna. “Lynda Carter är känd som en kvinnlig Stålmannen på TV” stod det i en dagstidning när Mupppavsnittet visades i Sverige. TV-serien om Mirakelkvinnan kom förstås aldrig till Sverige, och det dröjde till 2000-talet innan jag såg den. Plötsligt fick jag säsong ett på DVD. Serien var ju jättekul! Lynda Carter snurrar runt, runt, runt när hon förvandlas till Mirakelkvinnan. Hon är väldigt präktig. Den första säsongen utspelades under andra världskriget, i övriga säsonger hade handlingen flyttats fram till 1970-talet.
TV-serien med Lynda Carter var dock inte det första försöket att göra TV av figuren. 1974 kom ett pilotavsnitt med Cathy Lee Crosby i rollen. Detta ledde aldrig till en serie. 2011 gjordes en ny TV-pilot, denna gång med Adrienne Palicki som Mirakelkvinnan. Piloten föll inte väl ut, så vi fick inte se fler avsnitt med Palicki.
Nu skriver vi 2017 och israeliska fotomodellen Gal Gadot är Mirakelkvinnan på bio. Gadot dök upp som Mirakelkvinnan i en biroll i den tungrövade BATMAN V SUPERMAN: DAWN OF JUSTICE förra året, och jag blev inte särdeles imponerad – jag tyckte att Gale Gadot var blek i rollen och att hon minst sagt haltade som skådis. Först nu konstaterar jag att jag faktiskt sett Gadot på bio tidigare – hon var med i både FAST & FURIOUS 6 & och 7, samt i TRIPLE 9. Jag har inget som helst minne av att ha sett henne i dessa.
Uppenbarligen berodde mitt intryck av Gale Gadots insats som Mirakelkvinnan på filmen hon introducerades i; BATMAN V SUPERMAN, alltså. När hon nu fått en egen film är hon faktiskt helt okej.
Patty Jenkins, som gjorde MONSTER med Charlize Theron, har regisserat WONDER WOMAN, vilken berättar Mirakelkvinnans ursprungshistoria. På en mystisk paradisö lever enbart kvinnor; ett gäng amasonkrigare, som verkar tillbringa dagarna med att lära sig slåss och kriga med pil och båge. Den lilla prinsessan Diana vill också bli krigare, men hennes mor drottningen (Connie Nielsen) vill att Diana ska ägna sig åt annat. Diana tränar förstås i smyg, hennes moster hjälper till, hon är en stenhård krigare som spelas av Robin Wright. Riktigt varför dessa kvinnor är tuffa krigare som ständigt tränar stridstekniker framgår inte, eftersom de lever i fred och harmoni på sin ö där antiken fortfarande råder.
Lilla Diana växer upp till Gale Gadot, och vad händer då? Jo, plötsligt störtar ett flygplan utanför ön. I planet sitter den brittiske agenten Steve Trevor (Chris Pine) – varför denne brittiske agent är amerikan får vi inte veta. Utanför ön, som omges av en skyddande dimbank, står världen i brand – första världskriget pågår för fullt. Diana vet ingenting om omvärlden, och hon har aldrig sett en man förut – och hon blir förstås kär i Steve.
Tyska soldater attackerar ön, och efter en våldsam strid inser Diana att det är upp till henne att skapa fred i världen. Hon tror att det är krigsguden Ares som ligger bakom världskriget, så Diana följer med Steve till Europa, för att beväpnad med svärd och sköld bekämpa den tyska armén.
WONDER WOMAN är en överraskande bra film – men att jag upplever den som bra beror främst på att de filmer DC Comics fått ur sig på sistone vara rätt dåliga; det är mörka, dystra och humorbefriade filmer. WONDER WOMAN är ibland en rätt rolig film; Mirakelkvinnan, som inte förstår hur världen fungerar och hur vanliga människor beter sig, traskar omkring som något slags Kapten Zoom – hon är rättrådig, moralisk och naiv, och ifrågasätter allt. Detta är rätt kul. De rollfigurer som ska vara filmens komiska inslag är lite mindre roliga.
Att filmen fungerar beror på att den är ett krigsäventyr – det är tyskarna som är fienden. Som ett spion- och actionäventyr på slagfält och i skyttegravar är WONDER WOMAN utmärkt.
Tyvärr håller det inte hela vägen. Jag var fullt nöjd med tyskarna som filmens skurkar – men när det är dags för den stora finalen, slänger man in en fullkomligt onödig superskurk. Plötsligt urartar det hela till en evighetslång orgie i datoranimerade destruktionsorgier. Superskurken har en fånig rustning och Mirakelkvinnan visar sig ha superkrafter vi inte kände till – vilka är egentligen hennes krafter?
I filmen får vi se Mirakelkvinnan använda Sanningens lasso, men hennes berömda, osynliga flygplan har manusförfattarna tyvärr skippat. Lite synd. Det hade varit roligt att se.
Under inledningen på amasonernas ö serveras vi Battle of the Weird Accents. Eftersom Gale Gadot talar med brytning, har även Connie Nielsen och Robin Wright lagt sig till med varsin jättekonstig brytning. Däremot talar de två töserna som spelar Diana som barn bred amerikanska. Växte hon upp och fick hebreisk brytning?
Ingen kallar Diana för “Wonder Woman” i den här filmen, som självklart är för lång – men ni hade väl inte väntat er att den skulle vara något annat än lång som ett ösregn.
skriven 2017-06-01
