Klicka på bilden, för att se hela bilden
Regi: Patty Jenkins
I rollerna: Gal Gadot, Chris Pine, Robin Wright, Connie Nielsen, David Thewlis
BETYG: FYRA
PREMIÄR: 2017-06-02
Superhjältar i parti och minut har blivit standard på biodukarna ända sedan Marvel gav X-Men liv kring millenieskiftet. De kvinnliga övermänniskorna har dock med undantag för de överdrivet utskällda Elektra och Catwoman lyst med sin frånvaro. Men nu efter åtskilliga försök som inte kommit längre än manusförfattarnas skrivarstuga har Wonder Woman äntligen tagit steget upp på vita duken, och jag måste säga att det färdiga resultatet lever upp till de goda förhandsrapporterna.
Regissören bakom Oscarbelönade Monster, Patty Jenkins har nämligen funnit sig väl tillrätta med titelfiguren, och adderat både en nödvändig kvinnlig touch på helheten och en lagom dos humor utan utan för att den sakens skull göra våld på den trots allt rätt breda helheten från de föregående DC-filmatiseringarna Man of Steel, Batman v Superman och Suicide Squad. Det känns att helt enkelt att Wonder Woman tillhör samma universum även om det hela ändå på samma gång är en helt egen film med en uppenbart tydlig personlighet.
Som sig bör i sådana här sammanhanget är det ett måste att berätta ursprungshistorien, men den avhandlas relativt snabbt och avslutas abrupt när den blåögde Kaptenen Steve Trevor med benägen hjälp av vår ”underkvinna” Diana bokstavligt talat dyker upp på amazonernas paradisö Themyscira med ett gäng tyska soldater hack i häl. Därefter förflyttas handlingen till London och resten av (män)sklighetern, och behovet av en superkvinna är akut. Första världskriget är förvisso på sluttampen, men några slemma – men dessvärre lite färglösa – tyska krigsförbrytare tänker vinna kriget med ett gift som dödar allt i sin väg.
En standardhistoria, tänker kanske somliga nu, och i grund och botten är väl så fallet. Men manusförfattaren Allan Heinberg har gett Wonder Woman ovanligt mycket substans. Idealism, kärlek, mänsklighetens ondska kontra godhet är förvånansvärt mycket på tapeten här. Diana tror i sin oförstörda naivitet initialt på människans godhet, men sammandrabbningen med en ond gud får henne måhända att ifrågasätta den uppfattningen.
Wonder Woman har således det hjärta som till exempel machopräglade Suicide Squad helt saknade. Men inte nog med det. För samtidigt är det här en fantastiskt läcker skapelse rent visuellt. Inte minst är actionsekvenserna synnerligen snyggt iscensatta. Jenkins har till större delen förlitat sig på genomtänkta scenarier, snarare än alltför långrandiga blixtar- och dundereffekter i kolossalformat. Men utanpåverket i all ära. Utan Gal Gadot i titelrollen hade projektet inte kunnat ros i land. Den trettioettåriga israeliskan är karismatisk, ruskigt porträttlik, varmhjärtad och inte minst trovärdig på ett otroligt sätt fullt ut på en och samma gång.
skriven 2017-05-31
