Klicka på bilden, för att se hela bilden
Regi: Terrence Malick
I rollerna: Ryan Gosling, Rooney Mara, Michael Fassbender, Natalie Portman, Cate Blanchett
BETYG: TVÅ
PREMIÄR: 2017-06-02
Precis som i fallet Woody Allen är Terrence Malick mäkta respekterad av skådespelareliten. Precis alla verkar ställa upp för honom om de får frågan. Till skillnad mot Allen har den nu sjuttiotreårige regissören dock inte varit överdrivet produktiv.
Eller rolig för den delen. Malick är liksom inte någon som använder humorn för att utforska den mänskliga naturen. Istället väljer han det ambitiösa – en del skulle säga pretentiösa – spåret för att berätta något vårt sökande och plats i världen.
Song to Song utgör föga förvånande inget undantag i dessa avseenden, snarare tvärtom. Den åldrade regissören brassar på med så mycket fragmentariska klipp och relationsrelaterade vinklingar och problem att man storknar. Samt icke att förglömma hoppiga förflyttningar från stojiga cocktailparties alternativt kaotiska festivalplatser till diverse locations både inne och utomhus där främst raka arkitektoniska linjer favoriseras.
Som om detta inte vore nog kastas åskådaren in i ett smögåsbord av inre känslostormar som korthugget presenteras av de berörda rollfigurerna själva på ljudbandet utan att man nödvändigtvis blir mycket klokare efteråt. Detta i sin tur beror i hög utsträckning på att Malick inte berättar något om deras bakgrund.
Mitt i allt detta finns här förstås en slags handling också. Initialt kastas vi in i Austins musikscen. Där får vi möta aspirerande låtskrivaren Faye strax innan hon slår sig i slang med och får ihop det med likasinnade BV. Båda vill slå sig fram och få skivkontrakt. Detta kan Cook, musikmogul och tillika häradsbetäckare i bästa fall hjälpa till med. Därefter forrmar trion snabbt en speciell relation med varandra som inte är hälsosam fullt ut.
Mycket mer än så händer förstås. Inte minst inroduceras fler tjusiga damer, som komplicerar livet ytterligare för Faye, BV och Cook. Fast vid det laget har åtminstone jag redan börjat tröttna på denna irriterande improviserade och överlastade prettokrasch. Malick vill säga mycket om mänsklighetens moraliska och känslomässiga nedgång, men i slutänden framstår helheten mest som en stilövning, diffus in absurdum och arty farty på ett sätt som hindrar budskapet från att gå fram.
skriven 2017-05-30
