Klicka på bilden, för att se hela bilden
Regissör: Wim Wenders
I rollerna: Reda Kateb, Sophie Semin, Jens Harzer, Peter Handke, Nick Cave
BETYG: TRE
PREMIÄR: 2017-06-02
Wim Wenders är en väldigt intressant regissör som verkligen går sina egna vägar, han vägrar att låta en succéfilm, kommersiellt eller betygsmässigt, bestämma nästa steg i karriären. Efter Himmel över Berlin, hans mest kända och hyllade film, gjorde han t.ex. dokumentären Aufzeichnungen zu Kleidern und Städten om en japansk kläddesigners filosofi om den kreativa processen i förhållande till bl.a. städer, den digitala tidsåldern och identitet. I De vackra dagarna i Aranjuez så ger han oss en tålamodsprövande men intressant adaption av Peter Handkes pjäs Die schönen Tage von Aranjuez.
Tålamodsprövande säger jag för att en skulle kunna anklaga filmen för att vara definitionen av pretto för prettos skull. Vi får följa en författare som sitter ensam och skriver på ett stycke om två personers dialog om sex, livet, minnen, skillnaden mellan män och kvinnor, patriarkatet, äpplen undergången och annat som kan kategoriseras som pretentiöst. Ibland tar han pauser och ser övergiven och miserabel ut, sätter på lite musik på en jukebox innan han fortsätter på sin scen om det talande paret som aldrig rör sig från sin terrass med fin utsikt.
Intressant säger jag för att meta-lagret blir till en intressant diskussion om fiktion och verklighet och hur de relaterar till varandra. Vindens blåst, de små förändringarna i positionering på terrassen, ljussättningen av jukeboxen och det avslutande mörkret ger snygga visuella inslag som får en att glömma hur oerhört pratig filmen känns. En kort cameo från Nick Cave, sittandes vi ett piano, är välkommen och bryter upp monotonin. Dialogen är inte alltid intressant men blixtrar till med meningar som biter sig fast i minnet, åtminstone i en kort stund.
Jag älskar att det finns regissörer som Wim Wenders och att filmer som denna går upp på biografer i Sverige. De vackra dagarna i Aranjuez är inte en film för alla men om en gillar ”prettofilm” av det ovan beskrivna slaget så finns det flera anledningar att se filmen. Vem vet, kanske Wenders försöker sig på superhjältar med ännu en reboot av Fantastic Four nästa gång (han är ett stort fan av 3D).
skriven 2017-06-02
