THE DEAD DAISIES har hittat både formen och laguppställningen

Klicka på bilden, för att se hela bilden

Uttrycket supergrupp må vara slitet, men samtidigt är dess användande allt som oftast oundvikligt och högst motiverat. Som i den nu aktuella fallet The Dead Daisies där medlemmarna med råge uppfyller det givna kravet som medföljer detta epitet. Band som Foreigner, Thin Lizzy, Velvet Revolver och Whitesnake finns med på den kollektiva meritlistan. Samt icke minst Motley Crue förstås. Det var ju i detta legendariska bad boyband frontmannen John Corabi på allvar gjorde sig ett namn under en kaotisk period på nittiotalet. Sedan dess har mycket vatten runnit under broarna. Soloprojekt och diverse uppdrag med bland andra åttiotalets platinasäljare Ratt och Kisstrummisen Eric Singer har hållit honom kvar i rampljuset. Men nu är The Dead Daisies högsta och till synes enda prioritet.

– Ja, så är det, säger frontmannen. Jag gick med i bandet i januari, februari 2015, och då åkte vi till Kuba direkt och spelade som en del av ett kulturutbytesprojekt. Därefter supportade vi Kiss i både Europa och Australien, fortsatte göra samma sak med Whitesnake i USA, gjorde en massa festivalgigs och spelade in två skivor. Så det här har varit det enda jag gjort sedan dess.

Nyligen släppte bandet sitt första livedokument Live and Louder, men dessförinnan kom senaste och tillika tredje albumet Make Some Noise så sent som i augusti förra året. John berättar att alltihop skrevs, spelades in, mixades och mastrades på trettiofem dagar. Det är tre dagar mer än vad det tog att färdigställa föregångaren Revolución, men å andra sidan är det Make Some Noise det hårdaste kvintetten fått till hittills.

– Well, det är i alla fall förmodligen vår mest aggressiva skiva någonsin. Det är en rakt på-inga krusiduller-sparka in tänderna- platta. Vi planerade ingenting, vi ville bara göra en rak sjuttiotalskiva. Någon sade till oss att den låter mycket som Aerosmiths klassiska album Rocks, så vi är väldigt nöjda, och responsen hittills har varit grym.

– Marti Fredriksen, som arbetat med bland andra Def Leppard, Motley Crue och just Aerosmith tidigare har producerat. Hur kom han in i bilden?

– Jag har känt Marti ända sedan jag var i mitt första band The Scream, så det kändes mest bara naturligt att ta in honom. Sedan ville jag ha en låtskrivare också, inte bara en producent. Jag ville ha någon med idéer. Det var därför vi alltihopa arbetade tillsammans på sångerna. Så vi är ett bra team. Jag hoppas Marti och den här laguppställningen kommer att göra mer musik tillsammans.

Johns förhoppningar om kontinuitet ter sig onekligen relevant. För sedan The Dead Daisies bildandes 2012 har redan ett tiotal personer kommit och gått, däribland Guns n´ Rosestrion Richard Fortus, Dizzy Reed och Frank Ferrer. Som utomstående vore det med andra ord lätt att ifrågasätta bandets stabilitet, men sångaren har uppenbarligen en positivare syn på framtiden än så. Han inte bara hoppas på en fortsättning. Han tror också. Fullt och fast.

– Det är en missuppfattning att folk inte velat stanna. Orsaken att det finns så mycket folk på den där listan är att vi har en massa personer som kan vara inhoppare vid behov. Men det bandet vi har idag är kärnan. Det är vi som skriver och spelar in tillsammans. I The Dead Daisies är summan av oss allihopa större än alla delarna var för sig, men det finns ingen stress eller press.

-På tal om stress och press. Du var ju medlem av Motley Crue 1992 bara för att fem år senare få sparken och bli ersatt av originalsångaren Vince Neil. Hur ser du på egentligen på det idag? Det finns ju många som tycker att de andra i bandet kunde skött det snyggare?

– Vet du vad det lustiga är? Allt beror på vem man frågar. Om du frågar de de andra killarna, så skulle de säga att allt hanterades rätt. Jag ser det annorlunda. Mitt största problem är att om nu skivbolaget inte ville stötta bandet såvida inte Vince kom tillbaka, så borde deras management lagt alla korten på bordet och reda ut våra ekonomiska och musikaliska förehavanden. För det har de inte gjort. Det tycker i alla fall inte jag.

– Är du bitter eller ångrar något från den här tiden?

Well, jag har aldrig varit den sortens människa som tänker i de banorna. Det är ju ändå ett faktum att det inte kan ändra det förflutna. Man kan lära sig av det, men det är också det enda, så varför se tillbaka. Som det ser ut nu har jag fantastiskt kul, och jag är fortfarande väldigt kreativ. Så jag ältar inte det förflutna. Jag trivs verkligen bra där jag befinner mig just för tillfället.

skriven 2017-05-03