Klicka på bilden, för att se hela bilden
Tänk vad tiden går I höst fyller John Mayer fyrtio. Genombrottet med debuten kom redan med debuten Room for Squares 2001. Då var Mayer, för att nu använda min frus vokabulär bara en liten gosse. Fast redan då lät han förstås som ett garvat proffs med ett uppenbart moget sound på agendan. Att han sedan breddat sig sedan dess är en helt annan sak. För en sak är säker; den vuxna sofistikerade tonen finns där oavsett vad han gör.
Detta har föga förvånande fått vissa surmagade kritiker att ta till den vanliga gnällvalsen som går ut på att det låter “för bra”, och därmed saknar både känsla och svärta. Vilket naturligtvis inte är annat än struntprat, i min bok är ett gott hantverk sällan något negativt. Stor skicklighet har inget med genuinitet att göra, Mayer har en vision och ambition att förvalta arvet han växte upp med på sitt eget sätt, och i den visionen ingår det knappast att ruffighet och råbarkade inslag ska få ta utrymme på bekostnad av en tjusig helhet.
Så visst, hans gigs är tveklöst slickade, ytterst välspelade historier. Så också denna sedan länge utsålda tillställning. Samtidigt tror jag just detta utgör en väsentlig del av hans popularitet. Att gå tillbaka till rötterna i lyxförpackning har blivit ett vinnande recept för hon, i Royal Arena jublades det högljutt åt de tjusiga instrumentalinsatserna från musikerna på scen i de finessrikt svängiga arrangemangen.
Inledande Moving On and Getting Over och Rosie var klassisk Mayer där både groovet och bluesen var framträdande på välbekant sätt. Att tonen bokstavligt talat sattes här var inte direkt överraskande. Mayer är en gedigen liveartist, som alltid tycks leverera, och som sagt; känslan är intakt vad än han tar sig för. Vilket framgick med emfas denna afton. Kanske har jag fel, men nog kändes det som om variationen var ännu större den här gången än senast jag skådade honom 2010.
Som för att betona detta hade sångaren delat upp den drygt två timmar långa showen, och både slangt in ett akustiskt schok och dammat av sin gamla John Mayer Trioprojekt. Alltså drog sig de gamla vapendragarna Pino Palladino på bas och trummisen Steve Jordan fram lite närmare mot scenkanten för att avverka en trio sånger tillsammans med chefen. Här måste påpekas att det svängde något helt enormt, och det jazzfunky solot i Jimi Hendrixcovern Bold As Blood bekräftade onekligen Mayers status som laidback gitarrgud.
Andra höjdpunkter? Well, de var många, men det går knappast att undgå att nämna sådant som countrybluesiga Queen of California, romantiska Slow Dancing In a Burning Room med tillhörande läckra slidelicks och släpigt vuxenpopigt In the Blood, hämtad från nya albumet The Search for Everything.
Summa summarum fortsätter John Mayer övertyga i stort sett fullt ut. Långt efter de flesta Idol- och överskattade framkantsartister blivit ett minne blott kommer han garanterat att ha en framgångsrik karriär, och det finns det i så fall verkligen en god anledning till.
skriven 2017-05-10
