Klicka på bilden, för att se hela bilden
Regi: Guy Ritchie
I rollerna: Jude Law, Annabelle Wallis, Charlie Hunnam, Katie McGrath, Djimon Hounsou, Eric Bana, Mikael Persbrandt
BETYG: TVÅ
PREMIÄR: 2017-05-10
Förra året köpte jag John Boormans EXCALIBUR från 1981 på Blu-ray. Jag hade inte sett den på åtminstone 25 år. En gång i tiden älskade jag den filmen, så jag såg fram emot återseendet. Detta återseende blev dock inte som jag tänkt med. Filmens första hälft är fortfarande bra – men sedan, när riddarna kring runda bordet beger sig ut för att hitta den heliga graal, började jag skratta. Herrejösses, det var ju alldeles för likt MONTY PYTHONS GALNA VÄRLD, det vill säga MONTY PYTHON AND THE HOLY GRAIL. EXCALIBUR blev även lång och seg. Men fantastiskt snygg är den fortfarande.
År 2004 gjorde Antoine Fuqua en film som hette KING ARTHUR. Den var ett försök att göra något slags realistisk tolkning av Arthurlegenden, och skilde sig en hel del från övriga filmatiseringar. Jag minns i princip ingenting av filmen, mer än att jag inte tyckte att greppet var alltför lyckat. Som barn läste jag en del böcker om kung Arthur och hand riddare, jag fascinerades av berättelserna – och då vill jag inte ha en Arthur iförd romersk rustning.
Nu har Guy Ritchie gett sig på legenden. Han har gjort det på ett sätt som skiljer sig från både EXCALIBUR och den förra KING ARTHUR.
Detta 3D-äventyr börjar onekligen bra. Om EXCALIBUR höll en drömsk sagoton, och KING ARTHUR satsade på realism, är Ritchies film mörk fantasy. Kung Uther Pendragon (Eric Bana) och hans riddare slåss mot den onde magikern Mordreds armé, komplett med gigantiska elefanter, som anfaller slottet Camelot. Jude Law spelar Vortigern, en le fan som vill åt kungakronan. Uther försöker sätta sin fru och lille son i säkerhet, men det går inte så bra. Sonen kommer undan, men föräldrarna dödas.
Den lille pågabläran växer upp och blir något slags schysst rövare, som hänger med sitt gäng av bästa Robin Hood-modell. Samtidigt har Vortigern gått och blivit en grym kung. Han hade kunnat fortsätta att regera, om det inte vore för att kung Uthers magiska svärd Excalibur dyker upp, nerkört i en sten. Den som kan dra svärdet ur stenen är rikets rättmätige kung. Gissa vem som drar svärdet ur stenen! Men denne kille vill inte bli kung.
Titeln KING ARTHUR: LEGEND OF THE SWORD är lite missvisande. Arthur blir inte kung förrän i filmens slutminuter. Dessutom tror jag inte att han kallas Arthur en enda gång under filmen, inte förrän han blir kung. Och vaddå, “Legend of the Sword”? Med det tillägget borde titeln ha varit “Excalibur: Legend of the Sword”.
Arthur spelas av Charlie Hunnam, en redig beefcake som liknar Channing Tatum. Han har utstrålning som en kokt mört. Nej, han är inte speciellt kul.
Som jag nämnde inleds filmen bra, med slaget om Camelot och kung Uthers död. Men därefter förvandlas detta till en Guy Ritchie-film. Han klipper hysteriskt snabbt och “kreativt”, vi får se Arthur lära sig kung-fu (!) av en asiat, och rollfigurerna pratar som en skock Londontuffingar i en independentgangsterfilm av den typ Guy Ritchie gjort flera; det blir lite anakronistiskt. Actionscenerna är gjorda i samma stil som de i Ritchies SHERLOCK HOLMES; kameran roterar runt kombattanterna, det skiftar ibland till slowmotion, och det klipps snabbt och ryckigt – och det är lite svårt att se vad som händer. Mellan actionscenerna är det rätt tråkigt, eftersom rollfigurerna är tråkiga – och handlingen är tråkig.
Jag saknar en del figurer från Arthurssagan. Eventuellt ska den kvinnliga magiker som hjälper Arthur vara Guinevere. Merlin skymtar i den scen. Damen i sjön simmar runt i en kort, vacker scen, men när hon återlämnar Excalibur, som Arthur hivat iväg i havet, dyker hon upp i en gyttjepöl! Jag fnissade, eftersom jag tänkte på “strange women lying in ponds distributing swords”.
Här finns några inslag jag gillar. Kung Vortigern har en Lovecraftianskt bläckfiskvarelse i källaren, i en skog gömmer sig väsen i trädens bark, Vortigern förvandlar sig till en krigare som ser ut att vara målad av Frazetta. Det är synd att Guy Ritchie inte satsade mer på sådant, och lät kameran röra sig lugnt och stilla. Som det är nu, är det bara en hysteriskt klippt hackeböff, och en tråkig och oengagerande sådan.
Mikael Persbrandt har en liten roll som viking.
Emellanåt låter filmmusiken som medeltidstechno.
skriven 2017-05-09
