Klicka på bilden, för att se hela bilden
Jubel i den svenska buskisbusken, Sverige 1947, 1949, 1950, 1951, 1952 och 1957
Regi: Hugo Bolander, Rolf Husberg, Lars-Eric Kjellgren och Ragnar Frisk
I rollerna: Åke Söderblom, Åke Grönberg, Ludde Gentzel, Dagmar Ebbesen, Thor Modéen, Julia Caesar, Rut Holm, Håkan Westergren
DVD/Blu-ray/VOD
(Studio S Entertainment)
BETYG: inget betyg satt
Studio S fortsätter att släppa ut flotta boxar med gamla mer eller mindre klassiska – och ibland bortglömda – svenska filmer. Jag brukar hävda att jag älskar gamla svenska komedier – men det är trots allt en sanning med modifikation. Jag gillar de bra komedierna med Thor Modéen och gänget. Men det finns ju en hel del andra gamla komedier som … inte är något vidare. Ett faktum jag konstaterade förra året, när jag med förhållandevis stor möda tog mig igenom DEN STORA 91:AN-BOXEN, vilken innehöll de sju filmerna om 91:an Karlsson. Jag jobbar ju som manusförfattare till 91:an; till den tecknade serien, och det är bara att konstatera att serien, i synnerhet de moderna avsnitten, är ohyggligt mycket bättre än de gamla filmerna, vilka var omöjliga att se i en sittning; jag klarade bara av att se 20-30 minuter åt gången.
Nu har vi fått en ny box med gamla svenska seriefilmatiseringar, denna gång med ett par filmer som är i det närmaste bortglömda – jag visste inte att en av filmerna ens existerade. Återigen tog det rätt lång tid att se samtliga filmer i boxen – kvalitén är minst sagt ojämn.
I år; 2017, fyller figuren Kronblom hela nittio år. Inte nog med det – serien produceras än, och det av dess skapare Elov Perssons familj. Sonen Gunnar Persson tog vid efter Elov, Gunnar tecknar fortfarande Kronblom varje vecka i Allers, men serietidningsversionen som går i tidningen 91:an görs ibland av Gunnars son Jonas. Jonas tecknar precis likadant som sin far.
Jag har väl aldrig varit Kronbloms störste anhängare, men jag tycker nog att en del serietidningsavsnitt från 1970- och 80-talen är rätt kul. Kronblom är en besynnerlig figur och seriens humor är speciell – så pass speciell att serien nog enbart kan göras av familjen Persson.
Filmen KRONBLOM från 1947 hade jag inte sett sedan jag var barn, och jag kom inte ihåg någonting alls av den. Hugo Bolander stod för regin och Ludde Gentzel innehade titelrollen. Gentzel var otroligt porträttlik – det känns nästan som om Kronblom tecknats med Gentzel som förlaga, vilket förstås inte är fallet. Gentzel agerar dock lite väl hurtigt och känns hämtad ur en lokalrevy. Varje gång han får en idé knäpper han med fingrarna.
Hugo Bolander regisserade även två av 91:an-filmerna, och KRONBLOM är gjord efter samma modell: det känns som om de bara tagit en rad Kronblomserier och filmatiserat dem. Ibland funkar det, ibland funkar det inte. De medverkande skådespelarna lyfter filmen – Dagmar Ebbesen gör Malin, Julia Caesar är svärmor, och även Thor Modéen, Artur Rolén och Sigge Fürst gör roller.
Uppföljaren KRONBLOM KOMMER TILL STAN från 1949 är betydligt sämre. Hugo Bolander står åter för regin. Här bygger Kronblom en svinstia, men kommer på kant med alla byråkrater som kräver att man ska ha tillstånd för det mesta. Därför åker Kronblom och hans Malin till Stockholm för att reda ut det hela.
Det här är väldigt segt och rätt dumt. Till skillnad från den första filmen, innehåller KRONBLOM KOMMER TILL STAN ett flertal sångnummer, vilka inte är något vidare. Filmkopian var rätt risig, och på ett par ställen visas stillbilder till ljudet, eftersom de rörliga bilderna förkommit.
Axel Bäckmans serie Påhittiga Johansson har jag ingen relation till alls, jag vet inte om jag någonsin läst den. Serien lades ner redan på 1940-talet, men den har säkert dykt upp i repris sedan dess.
1950 var Hugo Bolander i farten igen, och regisserade PÅHITTIGA JOHANSSON, vilken kom att bli Bolanders sista film. Åke Grönberg spelar titelfiguren och det här visade sig vara en rätt trevlig liten komedi. Johansson är en tusenkonstnär och i den här filmen försöker han få en höna att värpa ägg med platt botten, vilket kommer att göra äggkoppar överflödiga – det figurerar även en rik äggkoppstillverkare i historien. Grönberg är bra i rollen, vilket filmen vinner på, och den känns lite mer genomtänkt än filmerna om Kronblom och 91:an.
Rit-Olas serie Biffen och Bananen är en sådan där serie man “ska” tycka om, och Rit-Ola är en av Sveriges mest respekterade skämttecknare och seriehumorister. Men – varje gång jag försökt läsa Biffen och Bananen har jag gett upp ganska snabbt. Rit-Olas teckningsstil gillar jag; han skilde sig markant från andra svenska serietecknare, men hans berättarteknik fick mig att rygga tillbaka, och jag tyckte att dialogen var påfrestande. Serien bygger nästan helt och hållet på getalternas Stockholmsdialekt; deras Ekensnack. Det är kanske kul om man är Stockholmare, eller om man är född på 1930-talet, vad vet jag.
Det gjordes tre filmer om Biffen och Bananen, samtliga med manus av Gösta Stevens, och den första av dem är rätt bra.
BIFFEN OCH BANANEN kom 1951 och för regin stod Rolf Husberg. Åke Grönberg gjorde Biffen, medan Åke Söderblom var Bananen. Detta är en film i den gamla fina, svenska komeditraditionen “förgasarfilm” – fast i det här fallet är det ett nav till en cykel som ska uppfinnas. Lennart Lindberg spelar Stickan, den företagsamme unge mannen som säger upp sig från den stora cykelfabriken, för att starta cykelfirma tillsammans med Biffen och Bananen, uppfinna navet, och vinna Sexdagarsloppet, arrangerat av Dagens Nyheter. Stickan hinner även möta kärleken.
Filmen innehåller mängder av dokumentära klipp från det autentiska cykelloppet. Biffen är stor, stark och köttätare, Bananen är liten, klen och vegetarian – och det skämtas oerhört mycket om det faktum att Bananen inte äter kött.
Lars-Eric Kjellgren regisserade BLONDIE, BIFFEN OCH BANANEN, som kom 1952. Grönberg och Söderblom var tillbaka i huvudrollerna, men den här gången är resultatet sämre. Gösta Stevens har glömt stoppa in skämt i denna berättelse om hur Biffen och Bananen köper tävlingshästen Blondie, som en charmerande löjtnant (Lennart Lindberg igen) tänker vinna en tävling med. Löjtnanten hinner även möta kärleken.
Det dröjde till 1957 innan den tredje och sista filmen i serien kom; KLARAR BANANEN BIFFEN?, den här gången producerad av det mytomspunna bolaget Svensk Talfilm. Regissör var allas vår Ragnar Frisk – just det, Åsa-Nisse-regissören. Och ja, resultatet blev en Åsa-Nisse-film utan Åsa-Nisse. Grönberg och Söderblom är tillbaka, den här gången är Biffen blond. Lennart Lindberg är tillbaka även han, denna gång som charmant sportjournalist.
Handlingen är minst sagt luddig och filmen är ryckig, ofokuserad och ologisk. I ännu en tävling ska Biffen och Bananen promenera från Stockholm till Göteborg, medan den charmante journalisten följer efter på moped. Det händer en massa saker på vägen, de sover över på ett hemsökt hotell, och av någon anledning TV-sänds tävlingen och hela svenska folket följer promenaden. Sportjournalisten möter kärleken.
Den här sista filmen om duon är extremt slarvig – och det känns som om den varar arton timmar. När jag trodde att den borde gå mot sitt slut, visade det sig att det gått mindre än en halvtimme.
Den här DVD-boxen innehåller en hel del fantastiskt extramaterial. Vi får ett 16-sidigt häfte med fakta om filmerna, och på discarna hittar vi, förutom trivia och biografier, två avsnitt av Sture Hegerfors’ och Lars-Gunnar Björklunds TV-serie “I pratbubblans värld” från 1969. I det ena hälsar de på hemma hos Elov Persson, och i detta andra får vi en väldigt bra intervju med den talföre Rit-Ola. Vidare finns här ett klipp ur SF-journalen från premiären på BIFFEN OCH BANANEN, samt den animerade kortfilmen ADAMSON FÅNGAR SÄL från 1930.
Som sagt – det här är en ojämn box som nog främst uppskattas av komplettister och Kronblomfanatiker, men ett par filmer är bra, och bonusmaterialet är utmärkt.
skriven 2017-04-30