Klicka på bilden, för att se hela bilden
Regi: Tom McGrath
Originalröster: Alec Baldwin, Steve Buscemi, Jimmy Kimmel, Lisa Kudrow, Tobey Maguire
Svenska röster: Hasse Jonsson, Einar Sundqvist, Jonas Bergström, Andreas Rothlin Svensson, Lina Hedlund
BETYG: TRE
PREMIÄR: 2017-04-07
Från regissören till till Megamind och Madagaskartrilogin kommer en skapelse som förvisso underhåller, men samtidigt inte är fullt så rolig, hjärtevärmande och smart som den vill vara. Fast titeln Baby-bossen kittlar fantasin, och de två manusförfattarna har onekligen fått till en flippad om än inte alldeles tillfredsställande historia, som gjord för hela den animerat matinétörstande familjen.
Tim är sju, och det enda omhuldade barnet i familjen. Nu stundar dock nya tider. Föräldrarna deklarerar nämligen att han ska få ett syskon, vilket inte mottages med några direkt entusiastiska känslor. Sonen undrar dock varifrån bebisar kommer trots att det antyds längre fram i filmen att han har hyfsad koll på hur det ligger till.
Fast eftersom gossen har extremt livlig fantasi har han fått för sig att de kommer ut på ett slags löpande band, sorteras och därefter levereras hem till dörren till respektive familj med taxi. Väl på plats i hemmets idylliska vrå tar bebisen snart över befälet. Iförd kostym och slips med en portfölj i handen stormar han in och tar föräldrarnas hela uppmärksamhet i besittning, vilket lämnar ingen kärlek över till det förstfödda barnet.
Ungefär så är det förstås i verkligheten också, i alla fall vad gäller det där med den totala uppmärksamheten. Vad som däremot inte existerar på riktigt är ett bebisland i himlen eller något ditåt. I Tims värld är det där Baby-bossen står i begrepp att bli storfräsare med hörnkontor. Men då måste han först stoppa ett hot som innebär att en multijättelansering av söta hundvalpar som förblir små in i döden går i stöpet. Annars kan ju bebisarna bli utkonkurrerade a sina pälsbeklädda konkurrenter, gubevars.
Att Baby-bossen inte kan klara sitt uppdrag på egen hand är givet, så han och Timmy bildar en pakt, som i slutänden ska leda till en tillbakagång till status quo för den förstnämnde och ovannämnda hörnkontor för den lille. Fast så var det ju det här med vår längtan efter familj och kärlek. Innan eftertexterna börjar rulla gör man en förväntad tvärnit, och knyter ihop ett gulligt och väl traditionellt slut. Lite trist på ett vis kan åtminstone jag tycka. Inte minst för att det här på något vis skär sig mot resten av den knäppt konstruerade historien, men kanske framförallt för att genomförandet ter sig en aning slött och fantasilöst ihop rafsat. Detta påstående kan för övrigt även appliceras på filmen som helhet. Vi talar hyggligt försök, men ord som gediget och alldeles genomtänkt är knappast de första adjektiv man tänker på.
skriven 2017-04-05
