SOPHIE ZELMANI, Palladium, Malmö den 5 april 2017

Klicka på bilden, för att se hela bilden

Det är kanske svårt att tro det, men Sophie Zelmani har hållit karriärens låga på en pålitligt hög nivå under mediabrusets radar i evigheter vid det här laget. 2015 kunde hon fira två decennier som skivsläppande artist. Tiden bara lunkar på utan några större åthävor, och det är precis så sångerskan vill ha det. Utanför scenen är hon precis lika lågmäld som på den samma. Där får hennes skygghet en närmast att associera till vår tidigaste Hollywoodstjärna Greta Garbo. I alla fall är det vad myten säger. Men den stämmer uppenbarligen inte, för denna afton avslutades generöst med både skivsignering och fotomöjligheter i lobbyn.

Sedan finns Garbovibbarna där för all del i viss mån ändå i livesituationen, men då ligger det samtidigt närmare till hands att använda ord som konsekvens och integritet, för man skulle också kunna slänga ur sig något i stil med att sångerskan gjort stor konst av ett tystlåtet nyanserat uttryck utan några brösttoner att tala om. Alls. Att Zelmani skulle göra energisk svettig gladpop ter sig med andra ord lika osannolikt som att AC/DC skulle spela in en powerballad.

Fast med detta sagt; det verkar onekligen ha hänt en del i ljudbilden sedan dag ett. Konstigt vore det väl annars med tanke på sångerskans långa karriär, men det tål att påpekas. Visst, de patenterade balladerna, modell avskalat vemod utgör alltjämt en viktig del även i liverepertoaren. Nummer som Something More, tidiga Always You och klaviaturklinkande When Times are Bad gav en tydlig bekräftelse på detta.

Samtidigt inbillar jag mig att vi nu bevittnar början på en mer varierad musikalisk kost från vokalissan. Sådant som countrydoftande If I Could, Going Home i smått groovy förpackning och den outsägligt vackra Dreamer med tillhörande närmast sakral körsång av det backande bandet utgjorde i alla fall tecken på detta. Jag tvekar att använda ordet pampig för att beskriva sistnämnda alster eftersom det kan missförstås, men den värdiga tjusighetsfaktorn gick knappast att ta fel på.

Denna kväll visade med all önskvärd tydlighet att aningen större arrangemang, betydligt fler läckra gitarrfigurer signerade ständige vapendragaren Lars Halapi än förr och en Zelmani som fortsätter förtrolla och förfina sina sparsmakade röstresurser är en vinnande mix. Magiskt är ett både missbrukat och uttjatat begrepp i dessa dagar, men jag är ändå benägen att skriva under på att en opretentiöst mysig version av magi kom alla närvarande till livs denna kväll på Palladium.

skriven 2017-04-06

Du kanske gillar:

Våra samarbetspartners