Klicka på bilden, för att se hela bilden
Att Joe Lynn Turner tillhör en av de stora hårdrockssångarna borde det rimligen inte finnas något tvivel om. Tack vare högprofilerade frontmansjobb med i tur och ordning Rainbow, Yngwie Malmsteen och Deep Purple blev han ett namn att räkna med från mitten av sjuttiotalet och ett tiotal år framåt. Därefter drog amerikanen igång en solokarriär, och så småningom också idel samarbeten med legendariskt rockfolk som Glenn Hughes och Carmine Appice. Således vore det definitivt också lögn att hävda att han legat på latsidan de senaste trettio åren, produktiviteten har snarare varit tämligen avsevärd.
Fast karriären tappade förstås omgående fart efter gigen med de initialt nämnda banden, och så har det fortsatt. Turner har aldrig lyckats casha in på sitt eget namn, bara enstaka nya fans och en för all del hyfsad skara som kommer ihåg honom från då det begav sig dyker upp på konserterna i dagens läge. Det är därför sångaren spelade på Malmö Lives lilla scen Kuben istället för en medelstor sportlada, som forna arbetsgivarna Deep Purple gör nuförtiden.
Detta i sin tur kan inte betraktas som annat än synd och skam. Inte minst för att Turner denna kväll åter bekräftade att han alltjämt har sin stora rockröst i behåll. Till skillnad från kollegor, typ David Coverdale och Ian Gillan, som tappat både omfång och uthållighet i pipan excellerar denne numera pensionsmässige herre fortfarande till synes utan större åthävor. Redan i inledande ösfesten Death Alley Driver levererades godset i detta avseende, och de som eventuellt hyste några tvivel på förmågan innan avspark hade all anledning att ändra uppfattning ögonaböj.
Turner är alltså fortfarande i god vocal form efter alla dessa år. Sedan spelar det inte någon roll vilken typ av material han tar sig an. I Kuben excellerade han vare sig det nu gällde en powerballad som Stone Cold, ett AOR-ess, á la I Surrender eller classic hårdrock, typ Deep Purples Highway Star. För att nu inte tala om den känsligt avskalade versionen av Endlessly, en av de vackraste låtar sångaren någonsin spelat in.
Så överdrivet rolig var dock inte den överlånga versionen av avslutande Long Live Rock `n Roll med inte alldeles nödvändiga allsångsövningar och ett slamrigt trumsolo som bonus. Här sögs det dessvärre på karamellen väl långe. Och på tal om just trummorna, så var de så högt mixade att allt annat i alla fall tidvis hamnade i skymundan, inklusive Turners starka stämma. Trist och onödigt, kan tyckas. Särskilt som skinnplågaren själv gjorde en smått statiskt spelande figur utan alla nyanserna på plats.
Å andra sidan imponerade den spanskbördige gitarristen desto mer. Solot i Yngwie Malmsteen-covern Rising Force var till exempel riktigt fingerfärdigt läckert, vilket adderade gedigna extrapoäng till helheten. Gedigen var för övrigt också Turner själv denna afton. Mannen fortsätter vara stabil och classy ut i fingerspetsarna. Samtidigt hade det varit roligt att se honom i större sammanhang på större scener vad det lider. Det hade han förtjänat.
skriven 2017-03-27
Du kanske gillar:
FRANK TURNER & THE SLEEPING SOULS, Lilla Vega, Köpenhamn den 19 april 2016
DEEP PURPLE, Valbyhallen, Köpenhamn den 13 november 2017
DEEP PURPLE, Royal Arena, Köpenhamn den 7 oktober 2022 – en lektion i hur klassisk hårdrock av 70-talssnitt låter när allt klickar
SWEDEN ROCK 2019, dag 1 (onsdagen den 5 juni) med bland andra BLACK MAMBA, GATHERING OF KINGS, JOE LYNN TURNER, DYNAZTY och SKID ROW
