Klicka på bilden, för att se hela bilden
Regi: Asghar Farhadi
I rollerna: Shahab Hosseini Taraneh Alidoosi, Babak Karimi, Farid Sajjadi Hosseini, Mina Sadati
BETYG: FYRA
PREMIÄR: 2017-03-24
Förra månaden vann iraniern Asghar Farhadi sin andra Oscar för bästa utländska film för The Salesman. Bara det är förstås en fjäder i hatten, och när man sedan betänker att det bara är fem år sedan hans förrförra alster Nader och Simn – en separation tog hem vinsten blir prestationen än mer remarkabel. Sedan är förstås frågan om hur väl The Salesman stod sig i konkurrensen. Men låt mig säga så här; En man som heter Ove var nog en aning för lättviktig för att utgöra något hot på allvar. Där Ove är ett sorgligt feelgooddrama med humoristiska undertoner är Farhadis film en mångbottnad skapelse med idel nyanser, dilemman och frågeställningar. Intrikat är visst adjektivet jag letar efter.
När vi kommer in i handlingen har medelklassparet paret Emad och Rana precis tvingats lämna sin lägenhet när väggarna bokstavligt talat krackelerar. Istället blir de via en bekant inhyst i en tillfällig bostad där den tidigare kvinnliga hyresgästen haft rykte om sig att vara promiskuös. Förmodligen är det därför Rana blir utsatt för ett övergrepp. Någon har tagit fel på person. Det är i alla fall vad både Emad och grannarna tror.
Utifrån denna öppning spinner historien vidare på flera spår. Frågor om gärningsmannen ställs samtidigt som relationen mellan paret blir alltmer ansträngd. Den traumatiserade Rana vet egentligen inte råd om någonting. Hon verkar mest bara vilja glömma medan Emad vill ha rättvisa eller kanske snarare rent av hämnd.
Allt detta kopplas sedan mer eller mindre till en uppsättning av En handelsresandes död, som Emad , Rana och ett gäng likasinnade vänner sätter upp, och här drar Farhadi givetvis paralleller till parets eget gemensamma privatliv.
Han drar också i hämndtråden genom att låta Emad fortsätta sina efterforskningar och så småningom av en tillfällighet hitta den skyldige. Men eftersom inget är enkelt i Farhadis värld – inte minst är gärningsmannen inte riktigt det monster han föreställt sig – blir hämnden inte lika självklart given för åskådaren. Däremot undrar man i sitt stilla sinne om den verkligen ska sättas i verket innan eftertexterna börjar rulla. Inget är egentligen säkert, precis som det brukar vara när Farhadi är i farten. Och för egen del avslöjar jag inget, utan nöjer mig med att konstatera att upplösningen är smått djävulsk på ett subtilt spänningsladdat och uppfriskande oförutsägbart sätt.
skriven 2017-03-22
