JEAN VAN HAMME, Thorgalkrönikan band 4: Landet QA. Tecknat av GRZEGORZ ROSINSKI (Cobolt)

Klicka på bilden, för att se hela bilden

Det är nu ett bra tag sedan den här boken kom ut. Varför skriver jag inte om den först nu? Jo, därför att jag aldrig någonsin läst den belgiska serien om Thorgal, och för att det kändes fel att börja med denna volym, som innehåller album nio till elva, ursprungligen utgivna mellan 1986 och 1988. Jag har dock gått här och funderat på att ta tag i det ändå; att läsa boken utan att veta vad som hänt dessförinnan. Till slut gjorde jag det.

Thorgal har gått i Fantomen sedan 1995 och är tydligen ohemult populär där. Efter att ha läst de fem albumen i Landet Qâ måste jag nog säga att jag undrar varför serien går hem hos Fantomens läsare. En annan som undrar över detta, är Horst Schröder. Redan i början av 1990-talet gick Thorgal i både Epix och 2000+, vilket jag inte minns, och 1992 och 1993 gav Horst ut fyra album med Thorgal – han började dock inte med det allra första, utan med fyra av de som finns i denna fjärde samlingsvolym från Cobolt. Horst klagade på att ingen köpte hans Thorgalalbum – en serie som ju blev så otroligt populär i Fantomen.

Thorgals manusförfattare, den Adamsonbelönade Jean Van Hamme, är en intressant herre. Han skrev tillsammans med Jean-Jacques Beineix manuset till den senares film DIVA – DÖDLIGT INTERMEZZO, som kom 1981. Manuset byggde dock på en roman. DIVA var en lika populär som omskriven film när den kom; en superdesignad fransk thriller som gjorde stort intryck på bland annat mig. Sedan gick Van Hamme och blev bestsellermaskin, både som serie- och romanförfattare. Hans serier XIII och Largo Winch, den senare bygger på romaner, har sålt miljoner i Frankrike och Belgien. Jag köpte de två-tre första albumen av XIII när de kom på danska, och även om de var en skamlig kopia på Robert Ludlums böcker om Jason Bourne, gillade jag dem. Jag läste även de två första albumen om Largo Winch på danska, de tyckte jag nog lite mindre om. Senare har både XIII, under titeln Kodnamn: XIII, och Largo Winch gått i tidningen Agent X9. Miljonsäljaren Thorgal började Van Hamme skriva redan 1977.
Thorgal tecknas av en polack som heter Grzegorz Rosinski. I mitten av 1990-talet recenserade jag i NST en dansk utgåva av albumet Den forvundne hedes sang 1: Sioban. Rosinski hade tecknat, för manus stod Jean Dyfaux. Jag minns inte alls vad jag tyckte om det, men jag har för mig att jag gillade teckningarna och avslutade recensionen med att skriva att eftersom Rosinski tecknar Thorgal, är kanske det en serie att kolla upp.

Nu, mer än tjugo år senare, har jag alltså kollat upp Thorgal.
Volymen Landet Qâ innehåller albumen Bågskyttarna, Landet Qâ, Tanatlocs ögon, Den galne gudens stad och Mellan himmel och jord.

Eftersom jag alltså inte var det minsta bekant med figurgalleriet, tog det en bra stund att komma in i serien och dess värld. Ja, det tog nog över ett album, snarare ett och ett halvt. Bågskyttarna upplevde jag som lätt förvirrande, dessutom är storyn i detta album märkligt tunn och utdragen; det är bara en startsträcka för att få igång det egentliga äventyret, som börjar i nästa album. Jag var nära att ge upp under läsningen av Bågskyttarna, eftersom det inte hände något av intresse.

Kriss från Valnor introduceras i den här albumsviten, hon fick senare en egen serie. Hon är en lite intressant, och rätt märklig figur – en krigarkvinna som är osympatisk, förrädisk, och självisk. Kriss är på jakt efter de enorma mängder guld som ska finnas i en gömd stad i den mystiska landet Qâ. Hon behöver hjälp för att ta sig dit, och låter därför kidnappa Thorgals son Jolan, som hålls fången i en annan stad i Qâ. Thorgal och hans kompis Tjall tvingas följa med- och hjälpa Kriss, för att få pågen tillbaka. Även Thorgals fru hänger med på vad som verkar vara ett självmordsuppdrag.

Staden där Jolan hålls fången styrs av en man från stjärnorna; han har övernaturliga gåvor och tas för att vara en gud. Men det visar sig att även Jolan har övernaturliga krafter. Han är ju son till Thorgal, som även han trillat ner från stjärnorna.

Thorgal och hans familj bor i “norr” – var nu detta ligger. Den nyfödde utomjordingen Thorgal adopterades av vikingar – men miljön Thorgal lever i här ser inte alls ut som vikingatidens Norden, det ser snarare ut att vara, tja, Mellaneuropa, möjligtvis Gallien.

Efter att ha läst dessa fem album får jag nog säga att jag inte blir riktigt klok på serien – och jag blir inte klok på Van Hamme. Det här är väldigt, väldigt ojämnt. Och Van Hammes berättande är ojämnt. Stora delar av albumet är rätt bra och medryckande, det är alltid spännande med mystiska, gömda städer. Här och var snubblar Van Hamme till i berättandet, fast det kan vara Rosinskis fel. Plötsligt dyker det upp en eller ett par serierutor där det inte riktigt går att se- eller tolka vad som sker. Detta kan jag dock acceptera, men vad jag har svårare för är att de rafflande äventyren då och då gör tvärstopp, för att ägna några sidor åt science fiction-flum som känns plockat från någon serie av Jodorowsky. Uppenbarligen gillar många den här kombinationen av svärdsvingande fantasyäventyr och science fiction, men själv tyckte jag att det blev stentrist och segt, direkt dött – och jag fick lägga ifrån mig boken en stund, ibland ett helt dygn, innan jag fortsatte att läsa.

Jag vet heller inte riktigt vad jag tycker om Rosinskis teckningar. I senare album ändrade han sin stil, men här tecknar han med väldigt tunna linjer. Han är fantastisk på att teckna miljöer; pampiga farkoster, maffiga städer och djungler. Människor och framför allt ansikten är han sämre på, hans figurer ser direkt tråkiga ut.
En annan märklig detalj, är att Thorgal själv visar sig vara en ganska anonym hjälte. Han gör inte mycket väsen av sig, han har inga utmärkande karaktärsdrag – det är nästan så att de här fem albumen hade funkat lika bra om han strukits helt och hållet.

Som sagt: serien om Thorgal är extremt populär bland Fantomens läsare, och det är inte utan att jag undrar varför. Nu har jag om inget annat bekantat mig med serien. Jag tycker att det här var hyfsat trevligt, ibland lite intressant, ibland en aning spännande, men serien gjorde inget större intryck på mig. Jag känner ingen större lust att läsa mer om Thorgal. Men vad vet jag, kanske blir serien bättre allteftersom – det finns nu 35 album på franska, och de författare som tog över efter Van Hamme ska visst ha tonat ner allt mumbo jumbo-flum.

För övrigt innehåller omslaget till Den galne gudens stad en fet spoiler.

skriven 2017-03-18