Klicka på bilden, för att se hela bilden
Regi: Jordan Vogt-Roberts
I rollerna: Brie Larson, Tom Hiddleston, Samuel L. Jackson, John Goodman
BETYG: TRE
PREMIÄR: 2017-03-10
För mig har den “riktiga” KING KONG alltid varit John Guillermins utskällda version från 1976. Den kom när jag var barn, och även om jag faktiskt inte såg själva filmen under 70-talet; det dröjde tills 80-talet, så var jag rätt besatt av KING KONG — alldeles innan STJÄRNORNAS KRIG anlände och tog över.
Jag visste nästan allt om handlingen, jag facinerades av filmaffischen, på vilken Kong står uppe på World Trade Center, och jag hade en orange T-shirt med detta motiv. Vidare hade en kompis’ storebror ett seriealbum om King Kong. Detta byggde på originalfilmen från 1933 och jag undrade var World Trade Center höll hus – liksom alla helikoptrar och långhåriga hjältar. Långt senare köpte jag själv detta seriealbum – i två olika utgåvor. Ursprungligen gavs det ut av Gold Key i USA 1968, det tecknades av Alberto Giolitti, och i Sverige gav Williams Förslag ut det en gång om året (!) 1970 till 1975. 1977 gav Semic ut det på nytt i något större format.
Jag har aldrig riktigt förstått varför så många klagade på 1976 års KING KONG-film. “Kalkon” skrek en del. Men filmens humor är ju medveten, och effekterna var hyfsat imponerande – då, när filmen kom. Uppföljaren KING KONG LEVER från 1986 minns jag dock som riktigt kackig.
Originalfilmen från 1933 är förstås en väldigt charmig sak, vilket även gäller för den mer småskaliga uppföljaren KING KONGS SON (1933 den med). Den japanska KING KONG VS GODZILLA från 1962 är jättekul, KING KONG PÅ SKRÄCKENS Ö/KING KONG ESCAPES (1967), japansk den med, har jag inte sett.
Jag gillade verkligen Peter Jacksons version från 2005. Den är för lång, men det finns mycket att tycka om i den filmen – och tillsammans med THE FRIGHTENERS är den väl det bästa Jackson gjort. Om man inte gillar svulstig fantasy utan slut. Och senast jag såg om BRAINDEAD tyckte jag inte att den höll.
Den splajsans nya KONG: SKULL ISLAND är inte en uppföljare till Peter Jacksons film. Nej, här introduceras vi åter för King Kong för första gången – i en helt ny historia. Regissör är för mig okände Jordan Vogt-Roberts, som tidigare bara gjort ett litet drama, samt ett gäng kortfilmer.
I en visuellt häftig prolog får vi se hur två piloter; en amerikan och en japan, landar med fallskärm på en ö, efter att de skjutit ner varandras plan. Det är 1944 och piloterna börjar genast att slåss med varandra — tills King Kong dyker upp och avbryter dem.
Här hoppar vi till 1973. John Goodman spelar Jim Randa, som fått tag på satellitbilder på en mystisk, dimtäckt ö som kallas Skull Island. Randa tror sig veta att det finns monster och grejor där, och lyckas övertala en senator att finansiera en expedition dit.
Med sig har Randa äventyraren James Conrad (Tom Hiddleston), fotografen Mason Weaver (Brie Larson), och ett helt gäng soldater anförda av den råbarkade Preston Packard (Samuel L Jackson). Teamet hinner inte ens gå ner för landning innan King Kong, större än någonsin, dyker upp och mosar de flesta av helikoptrarna Randas team kommer i. De få överlevande trillar ner i olika delar av djungeln, och de upptäcker att faror lurar precis över allt — Skull Island är befolkad av gigantiska djur och insekter. Den befolkas även av John C Reilly, som de hittar i en infödingsby.
Randas team decimeras kraftigt; soldaterna stryker med en i taget, medan de försöker hitta ett sätt att ta sig från ön. Samtidigt går King Kong från att vara ond och farlig till att bli något av en hjälte.
Vore jag elva-tolv år skulle jag säkerligen älska KONG: SKULL ISLAND. Här finns många ingredienser jag alltid gillat: ett team som utforskar en mystisk djungel, stora monster – och helikoptrar. Här finns en hel del bra helikopterporr, inklusive slowmotionscener där det låter WHOP-WHOP-WHOP på ljudspåret.
Ibland fick filmen mig att tänka lite på Johnny Hazard, ibland lite på “Plan 714 från Sydney” – även om det finns fler skillnader än likheter med dessa serieklassiker.
… Men nu är jag inte elva-tolv år gammal. Även om det finns mycket jag uppskattar i Vogt-Roberts’ film, finns här nästan lika mycket jag ogillar. Till exempel att vi får se King Kong redan i prologen; bara ett par minuter in i filmen. Och när Randa och hans team åker till Skull Island, dyker alltså Kong upp på en gång. Någon spänning hinner inte byggas upp. Jag saknar det försiktiga smygandet genom djungeln på jakt efter något okänt det dröjer innan vi får se. Här är det pang på med en gång.
Mycket till gestaltning av rollfigurerna hinner inte heller byggas upp. De presenteras knappt och karaktärsdragen är veka. De är Typisk hjälte, Handlingskraftig kvinna, Affärsman, Hård soldat, och så vidare.
Slutligen vill jag invända mot allt monsterfajtande. Filmen innehåller för många monster, och för många – och för långa – slagsmål mellan människor och monster, och mellan King Kong och monster. Filmens värsta monster uppenbarar sig under filmens senare del, och ser ut att ha rymt från THE GREAT WALL. Att jag tycker att det är tröttande med oändliga monsterfajter beror förstås på att jag är gammal.
Dock är alla datoranimerade monster, djur och miljöer bra gjorda. Ön i sig är spännande och fantasieggande. KONG: SKULL ISLAND är, trots en viss overkill, en underhållande film med hyfsat tempo, och med Black Sabbath och Bowie på soundtracket.
skriven 2017-03-07
