Klicka på bilden, för att se hela bilden
Regi: James Mangold
I rollerna: Hugh Jackman, Patrick Stewart, Dafne Keen, Boyd Holbrook, Stephen Merchant
BETYG: FYRA
PREMIÄR: 2017-03-01
Är Logan: The Wolverine en noirflirt, ett mörkt drama, en modern western, en stenhård actionrökare eller ett ovanligt moget superhjälteförsök utan spandex? Svaret är alltihop på en och samma gång. Vilket kanske inte är helt överraskande. Medförfattande regissören James Mangold flaggade relativt tidigt för att Hugh Jackmans svanesång i Wolverinerollen efter totalt nio filmer skulle avslutas med ett botaniserande i seriens besök hos en mutant som nått vägs ände. Ett både logiskt och vettigt bestlut, får man väl säga. För det här utgör utan tvekan ett farväl som varit väl värt att vänta på. Jakckman kan tacka järvfiguren för sin Hollywoodkarriär, och nu lämnar han in med den ultimata tolkningen av honom.
Året är 2029. Logan är gammal, sliten, smått alkoholiserad och plågad av sitt förflutna. Han lever under radarn i en gammal lagerlokal i den amerikanska söderns öken med en åldrad och sjuk professor Xavier och Caliban, en mutantalbino, som hjälper duon med de dagliga sysslorna.
Samtidigt är trion mer eller mindre utstött av resten av samhället. Mutanterna har nämligen skuffats undan av samhället och inga nya har fötts på tjugofem år. Vad man vet, i alla fall. Men när en ung flicka med osannolika förmågor vid namn Laura plötsligt kastas in i Logans liv får han bevis för att de kanske inte är historia trots allt. Frågan är bara var hon kommer ifrån. Detta avslöjas på ett förhållandevis tidigt stadium, och det är förstås givet att skurkarna som är ute efter henne är ansvariga.
Därefter är jakten igång. För Laura vädjar givetvis till den motvillige Logans hederskodex för att få honom att ta henne norrut till en bättre plats för förföljda mutanter.
Fast Logan: The Wolverine är på samma gång så mycket mer än rent raffel. Visst, action utgör en väsentlig del av filmen. Inte minst fightinsekvenserna ter sig urläckert iscensatta i sin blodrypande brutalitet. Jag kan verkligen uppskatta att rå realism prioriterats framför flotta, storslagna sammandrabbningar, vilket annars är standard i sådana här sammanhang.
Allt detta är emellertid till icke oväsentlig del bara ett komplement till allt som bubblar under ytan. Mangold har med framgång krupit under skinnet på sina karaktärer, och uppvisar ett djup hos dem som får oss att beröras och förstå deras känslomässiga kaos på riktigt. På samma gång bör regissören förstås sända en tacksamhetens tanke till Hugh Jackman. Mer mångfasetterat djupt än så här har han aldrig tolkat den ångestfyllde The Wolverine förr. Tala om värdigt avsked.
skriven 2017-02-28
