Klicka på bilden, för att se hela bilden
Regi: Emelie Lindblom
I rollerna: Lisette Pagler, Anki Lidén, Arman Fanni, Ella Fogelström, Pascal Andersson
BETYG: TRE
PREMIÄR: 2017-02-24
Att recensera film som riktar sig till barn kan ibland vara svårt för mig i egenskap av medelålders karlslok. Det funkar med tramsiga eller helfestliga komedier som alla kan ta till sig. Men en spökfilm för tolvåringar är svårare – i det här fallet gissar jag att tolvåriga flickor är den största målgruppen. Extra svårt blir det om man som jag är skräckfan. Jag förväntar mig liksom … skräck.
Emelie Lindblom står för regin och långfilmsdebuterar med RUM 213, en film som bygger på en ungdomsroman av Ingelin Angerborn. Boken påstås vara populär. Jag frågade min sambo om hon känner till den. Hon svarade att hon började läsa den, men gav upp, eftersom hon störde sig på den jobbiga dialogen mellan de unga huvudpersonerna.
Redan miljön i filmen tycker jag är otäck. Ett kollo. Jag har aldrig varit på kollo. När jag var barn tyckte jag att kollo (och andra typer av läger) lät skrämmande. Som en typ av anstalt. Hårda regler och straffexercis. Vad ska man där och göra? Jag ville ju sitta hemma och rita och läsa serietidningar, jag fasade för att någon skulle stompa in och trumpeta “Nu ska vi skicka dig till kollo!”.
Wilma Lundgren spelar tolvåriga Elvira, som skickas till kollo – och hon kämpar in i det längsta för att slippa. Till slut hamnar hon där ändå; i en stor tegelkåk mitt i skogen. Den manlige ledaren är hurtig och spelar gitarr, den kvinnliga verkar uttråkad och äter äpple medan hon pratar. Elvira tussas ihop med två töser hon aldrig träffat; Bea och Meja, och eftersom det har varit översvämning i rummet de skulle bo i, låser ledarna upp det mystiska rum 213, som varit låst i evigheter.
Elvira, Bea och Meja spanar på killar, killarna fjantar sig, de försöker skrämma varandra, och de flesta är allmänt jobbiga. Men det är något som inte står rätt till på rum 213. Föremål försvinner. Dörren öppnas av sig själv. Rummet verkar hemsökt. En flicka med långt, rött hår tycks dyka upp. Kan det vara den mystiska Mebel; en flicka som dog på kollot 1961? Så klart det kan!
Filmen ser ut att utspela sig i Norrland, men eftersom det är Film i Skåne som ligger bakom, förstår jag att det är Skåne. Stångby skola tackas. Några av killarna pratar skånska, men de tre tjejerna i huvudrollerna pratar med sådan där jobbig dialekt med skärande Lindingö-i:n. Väldigt irriterande och jag skulle inte protestera om Jason uppsökte kollot för att skära ner på personal och ungar.
Rent allmänt är scenerna utan spökerier; när det vanliga livet ska skildras, trista – för mig som vuxen man.
Men! Emelie Lindblom ska ha en eloge för att hon faktiskt försökt göra en “riktig” spökfilm. Filmens otäcka, kusliga scener är överraskande effektiva och skulle kunna vara hämtade ur en skräckfilm för en äldre publik. Bland annat en mardrömsscen (eller är det ingen dröm?) där Elvira irrar omkring i skogen mitt i natten. Den allra sista scenen känns hämtad från en James Wan-film.
Jag kan mycket väl tänka mig att en tolvåring skiter på sig av skäck när han eller hon utsätts för RUM 213. Jag tyckte själv att det hela var trevligt kusligt och småspännande.
Dock är upplösningen inget vidare, vilket jag hade på känn genom hela filmen. Spöket är inte ondskefullt, det finns inga onda människor alls i den här filmen, och därmed ingen direkt fara. Barn anmärker säkert inte på detta.
Anki Lidén dyker upp i en liten roll. Filmfotot är helt okej, vilket även gäller musiken.
Bra skräck för barn är sällsynt, och det är kul med en sådan film som faktiskt tar genren på allvar.
skriven 2017-02-22
