Klicka på bilden, för att se hela bilden
Regi: Theodor Melfi
I rollerna: Taraji P. Henson, Octavia Spencer, Janelle Monaé, Kevin Costner, Kirsten Dunst
BETYG: FYRA
PREMIÄR: 2017-02-24
En film om en okänd sida av USA:s rymdprogram med kvinnliga rasförtecken berättad med gott proffsigt himör och en gammaldags ton, som gjord för Oscarsjuryn. Kan det vara något? Ja, definitivt. Såvida man nu inte tillhör den kategori, som hellre till varje pris velat ha ett mer råbarkat och/eller tydligare fokus på motsättningar och förändringeens vindar i det amerikanska samhället, förstås. Dessa individer lär nämligen gå hem med oförrättat ärende. Alla andra kan däremot luta sig bakåt i biofåtöljen och njuta av en feel goodberättelse om tre svarta kvinnor som hjälpte till att skapa historia i det tysta.
Året är 1961. På NASA arbetar men för högtryck för att skjuta upp den första människan i rymden. Detta kräver dock idel briljanta hjärnor, och tre av dessa råkar tillhöra Katherine, Dorothy och Mary. Dessvärre har de inte bara sitt kön mot sig, utan även sin hudfärg. Rasismen tar sig mer eller mindre tydliga uttryck på arbetsplatsen, men trions obändliga ambition och målmedvetenhet hjälper dem att luckra upp både köns- och rasgränserna.
En fantastisk historia förstås. Men inte helt överraskande är många av de mest minnesvärda och definierande händelserna i filmen förbättringar av verkligheten. En dramatisk sekvens där Katherines chef slår ner toalettskylten för färgade för att markera att nya tider stunder är till exempel rent hittepå. Likaså hade Dorothys kamp för att bli NASA:s första svarta supervisor passerat över dussinet år innan filmen utspelar sig. Sedan har givetvis alla som tror att kampen mot klockanepisoden i upplösningen är för – filmiskt – bra för att vara sann helt rätt för sig. Den må ha inträffat , men då handlade det om veckor, snarare än minuter.
Alla dessa förändringar och påfund har förmodligen underlättat filmens flyt. Ändå kan jag tycka att det är lite synd att vi inte får en historia, som är mer uppenbart trogen verkligheten. Ur den aspekten känns det som om den regissören Theodore Melfi och hans manusförfattarkollega Allison Schroeder inte riktigt litat på att verkligheten var tillräckligt filmisk ens i de stora dragen.
Fast detta till trots; det är ändå svårt att inte uppskatta det färdiga resultatet. För Dolda Talanger sätter inte bara ljus på en skamlöst undangömd historia, den fångar tidsatmosfären och odlar sin sprudlande positivism fullt ut också. Idylliserande? Kanske en aning, men välgörande upplyftande och berörande är filmen likväl på samma gång som den gör sina poänger.
skriven 2017-02-22
