Klicka på bilden, för att se hela bilden
Regi: Danny Boyle
I rollerna: Ewan McGregor, Ewen Bremner, Johnny Lee Miller, Robert Carlyle, Kelly Macdonald
BETYG: FYRA
PREMIÄR: 2017-02-22
Vi talar årets förmodligen mest oväntade uppföljare. Lite drygt tjugo år efter den rosade och smått kontroversiella Trainspotting följer Danny Boyle upp med en senkommen del två. Det missanpassade gänget från Edinburgh är alltså tillbaka, och man undrar förstås i sitt stilla sinne om de lyckats får rätsida på sitt kaotiska, småskriminella och till stora dela drogindränkta liv. Svaret på detta spörsmål är inte givet, men oavsett vilket är återseendet faktiskt överraskande angenämt på ett skönt bitterljuvt grovkornigt vis, som få förutom just Boyle kan åstadkomma.
När vi nu åter kommer in i handlingen återvänder Renton till hemstaden efter att ha levt drogfritt och någorlunda stabilt i Amsterdam under alla år. Det har dock inte de gamla polarna. Spuds heroinberoende har sabbat familjelivet, Sick Boy är kokainist med en bar på dekis och den våldsbenägne Begbie sitter på stillot. Allt förnuft säger att Renton borde återvända till Holland. Om det nu bara inte hade varit så att tillvaron där krakelerat fullständigt det vill säga.
Detta är utgångspunkten för T2. Sedan presenteras vi för en historia som avhandlar en ny ljusskygg plan för att tjäna pengar snabbt. Fast under ytan avhandlar Boyle och hans manusförfattare John Hodge helt andra saker. Däribland ouppklarade affärer, förgiftad vänskap, gamla destruktiva beteendemönster och känslan av att alltjämt stå och stampa på samma looserfläck som för två decennier sedan. Det sistnämnda bekräftas för övrigt mer eller mindre subtilt innan eftertexterna börjar rulla. I alla fall för tre fjärdedelar av gänget.
Fast bortsett från det är förstås frågan alla ställer sig om T2 lever upp till sin föregångares standard. Svaret är inte givet. I alla fall inte lika givet som att denna uppföljare aldrig kan få samma kultstatus som ”ettan”. Men än sen då, det hade väl ingen egentligen förväntat sig. Däremot tycker jag att Boyle har levererat en oväntat stark skapelse. Det mesta sitter, inklusive det vitala kameraarbetet, de genomtänkta musikvalen, den svarta humorn, det stökiga våldet, den tragikomiska melankolin och några få närmast rörande korta ögonblick. Vilket är betydlgt mer än man rimligen kan begära av en uppföljare till en av nittiotalets mesta kultfilmer.
skriven 2017-02-16
