Klicka på bilden, för att se hela bilden
Regi: James Foley
I rollerna: Dakota Johnson, Jamie Dornan, Eric Johnson, Eloise Mumford, Bella Heathcote
BETYG: TVÅ
PREMIÄR: 2017-02-10
Det är inte överdrivet svårt att uppskatta James Foley, han är en duktig om än något ojämn regissör. På meritlistan finns sådant som tidiga Sean Pennthrillern Öga mot öga, starka säljardramat Glengarry Glen Ross och underhållande lurendrejarrullen Confidence. Fast det hjälper inte i det här fallet. Här är upplägget klart från första filmrutan till den sista. Ryktet säger nämligen att författaren E.L, James vägrat att ändra något i onödan, och i det läget är det givetvis rätt svårt excellera i någon större utsträckning.
Fifty Shades Darker är också mycket riktigt en på det hela taget seg skapelse, som i bästa fall bara lär tillfredsställa de allra mest hardcoreorienterade fansen av E.L. James böcker. Om inte annat vankas det mer naken hud och fler kinky inslag den här gången. Dessvärre är dessa med tanke på sammanhanget påfallande oerotiska. Å andra sidan är kyligheten måhända i viss mån medveten. Men ändå, jämför detta med nittiotalets erotiska mainstreamförsök där t.ex Paul Verhoeven och Adrian Lyne hettade upp temperaturen på pulsen med den numera med rätta klassiska Basic Instinct respektive den kontroversiella 9 ½ vecka, så framstår övningarna här som bortom fesljumna.
Men själva historien då? Ja, initialt lyckas Christian få ihop det med Ana igen om han lovar att skärpa sig. Inga regler, ingen bestraffning och inga hemligheter, kräver den numera hyfsat bestämda Ana, och miljardären ifråga faller till föga även om han har svårt för att inte styra hennes liv i detalj även fortsättningsvis. Deras relation är dock inte det enda som avhandlas. Christians mörka förflutna trasslar till situationen. Liksom Anas sliskige boss på det framgångsrika förlaget.
Det sistnämnda må få en del att tro att några spännande stickspår är att vänta, men den litterära förlagan tillåter förmodligen inte att de utvecklas i någon större utsträckning här. Synd, kan jag tycka för lite raffel hade inte skadat för att få liv i helheten. För det här är i sanningens namn en film, som är i desperat behov av dramatik. På de flesta om inte alla plan.
skriven 2017-02-09
