Klicka på bilden, för att se hela bilden
Regi: James Foley
I rollerna: Dakota Johnson, Jamie Dornan, Eric Johnson, Eloise Mumford, Bella Heathcote
BETYG: ETT
PREMIÄR: 2017-02-10
Nästan på dagen två år efter FIFTY SHADES OF GREY hade biopremiär, kommer här uppföljaren – lagom till Alla hjärtans dag. Vill man ge sin älskade en present på denna dag – köp då inte en biljett till FIFTY SHADES DARKER.
Medan jag såg FIFTY SHADES DARKER satt jag och formulerade min recension i huvudet; jag tänkte ut filmreferenser och sopiga skämt att dra till med. Men så läste jag om min recension av den första filmen, och konstaterade att jag ju faktiskt skrev allt redan där.
Jag kan väl inte påstå att jag hade någon större lust att se den här filmen. Den första filmen var ju inget bra. Men så tillhör jag heller inte målgruppen. Det skulle komma att visa sig att denna del två är flera (femtio?) grader sämre än 2015 års film.
Regissör den här gången är James Foley, som en gång i tiden gjorde WHO’S THAT GIRL och GLENGARRY GLEN ROSS, och som senare mest gjort avsnitt av TV-serier. Filmen bygger på en bok av EL James, och eftersom det är mellanboken handlar det bara om utfyllnad – en film som ska leda fram till den tredje och avslutande FIFTY SHADES FREED, som redan är inspelad och kommer nästa år. Notera att filmerna fått behålla de engelska originaltitlarna, till skillnad från böckerna.
FIFTY SHADES DARKER är en intressant film. En timme och 58 minuter under vilka det i princip inte händer någonting alls. Redan efter tio minuter började det krypa i benen på mig. Om jag suttit framför TV:n och zappat mellan kanalerna, och den här filmen dykt upp, hade jag bytt kanal ganska omgående. Efter en halvtimme fick jag extrem lust att resa mig upp och lämna salongen av ren leda.
Exakt vad som hände i förra filmen, och hur den slutade, mindes jag inte när jag traskade in på dagens pressvisning, men Dakota Johnson är tillbaka som Anastasia Steele. Hon jobbar nu som lektör på ett bokförlag i Seattle. Hon är duktig och chefens favorit. Chefen spelas av Eric Johnson, och han ger först ett sympatiskt, trevligt intryck, men han visar sig ha en annan, otäckare sida. Därför har denna rollfigur döpts till, håll i er, Jack Hyde!
Anastasia, Ana kallad, vill inte veta av sin påflugne chef, och återupptar förhållandet med Christian Grey (Jamie Dornan) – 27-årig miljardär med sadistiska böjelser. Irländaren Dornan ser inte alls ut att vara 27, vilket beror på att han är född 1982. Han är även en av världens tradigaste människor. Han är så träig att man kan använda honom som huggkubbe.
Ja, och sedan händer det ingenting.
Okej, jo, de går på en maskerad. Christian Grey har mardrömmar om sin riktiga mor, som dog av en överdos när Christian var liten glytt. Plötsligt åker Christian och Ana båt under en lång, lång stund, och jag höll på att tråkas ihjäl. De åker runt, runt, runt på en sjö – precis som de gör i ÅSA-NISSE I REKORDFORM. Märkligast i hela filmen är när när Christian störtar med sin helikopter och försvinner. Aha, nu är blir det lite drama till slut, tänkte jag, men där sket jag mig på tummen – två minuter senare dyker Christian upp hemma i lägenheten; han är lite rufsig i håret och säger att han klarade sig. Hur han klarade sig framgår inte. Om någon tycker att jag fläskar på med spoilers: äh, kom igen! Ni menar väl inte att ni tänker betala och se den här på bio? Eller överhuvudtaget?
Nå, men hur har vi det då med sexet? Allt snusk? Sadomasochismen? “Porren”? Det är minst sagt illa ställt på den fronten. Av någon anledning är det nu Ana som driver på och vill bindas och smiskas, medan han mjuknat. Sexscenerna är märkvärdigt kyska. De är korta, snälla, och för det mest behåller Christian Grey byxorna på. Alla sexscener, och många andra scener, dränks med ett fullkomligt vidrigt soundtrack. De absolut värsta låtar man kan tänka sig. Det är så hemskt att det närmast blir outhärdligt. Och jag undrar vilka som tänder på de mjäkiga sexscenerna. Konservativa, amerikanska tanter, kanske?
Kim Basinger medverkar i en liten roll – hon är så opererad i nyllet, att hon ser skitkonstig ut. Hon har fått grisögon. Marcia Gay Harden återkommer som Christians adoptivmor Grace. Hon var sjuksköterskan som tog hand om Christian när han blev föräldralös. Nu bor hon på ett slott. Hur gick det där till? Hade hon rejält tilltagen sjuksköterskelön? Hon gifte sig väl rikt, men det framgår inte riktigt.
Filmen slutar med en cliffhanger. Jag kan bärga mig. FIFTY SHADES DARKER är en enastående tråkig film. Den är påfrestande.
Fenomenet FIFTY SHADES inleddes med att EL James 2009 skrev så kallad fan fiction – två uppföljare till TWILIGHT, som James var besatt av. Böckerna publicerade hon själv som Kindleböcker, det vill säga e-böcker. Till saken hör att EL James, som egentligen heter Erika Mitchell, är född 1963. Hon fyller 54 nästa månad. Vi pratar alltså om en medelålders engelsk kvinna som älskar tonårsfenomenet TWILIGHT så pass mycket att hon skriver fan fiction. Jösses. Och ur dessa “falska” TWILIGHT-böcker föddes dundersuccén FIFTY SHADES.
På 1970-talet fanns det erotiska böcker för män. De hette bland annat Sexy Western och John Stake – Agenten från PICK. Dessa är förstås att föredra. De innehåller dessutom fler cowboys. Och agenter.
Efter pressvisningen diskuterade jag och en kollega andra, äldre filmer på samma tema, det vill säga sadomasochistiska förhållanden. Vi kom in på Liliana Cavanis NATTPORTIEREN från 1974. En på alla sätt bättre, betydligt bättre, film än FIFTY SHADES OF DARKER. Se den istället.
… Eller BERÄTTELSEN OM O, om du känner för lite Udo Kier mellan smiskandet.
skriven 2017-02-09
