Klicka på bilden, för att se hela bilden
En splitterny arena i Dronningens by, en utsåld premiärafton med tre efterföljande repriser á sextontusen personer per kväll med en av Danmarks största rockstjärnor och hans amerikanska bandkollegor på scen. Säg vad kan man väl önska sig mer? Ja, det kanske hade varit roligt med lite mindre känsla av stenöken i arenabyggnadens omedelbara närhet utanför och dito mindre steril approach, modell betongbunker i entréområdet. Fast man kanske inte ska ta ut gnället i förskott. För kanske är det så att alla detaljerna inte riktigt är på plats än. Jag väljer i alla fall att tro det, och strör därtill välförtjänt beröm över själva konsertlokalen. Det hela kändes nämligen som en större och lyxigare designad kusin till vår egen Malmö Arena, och det är verkligen inte illa.
Samma sak kan för övrigt sägas om Metallicas framträdande denna kväll. Den som använder uttrycket “en pålitlig och helt godkänd dag på jobbet” har inte alls fel för sig. Dock tog tilställningen en dramatisk vändning efter bara sisådär fyrtio minuter. Efter en kortare diskussion med Lars Ulrich deklarerade nämligen James Hetfield att han ville sluta spela. I det läget hade vokalisten redan antytt en stund tidigare att han och ytterligare någon i bandet inte mådde bra. Fast få ocn ens någon närvarande trodde förmodligen på att verksamheten på scen verkligen skulle läggas ner. Min analys säger snarare att frontmannen ville få seriös publikbekräftelse på att valutan för biljettpengen levererades trots att rösten inte riktigt kom upp i samma styrka och nyans som vanligt.
Det gjorde väl i ärlighetens namn inte kvartetten som helhet heller. Visst, de numera hyfsat mogna herrarna påminde oss alla om att de alltjämt är ett synnerligen tajt och häftigt liveband, men riktigt så energiska och preciserat ångvältsstarka som vid min senaste närkontakt med dem 2009 var de inte den här gången. Å andra sidan misstänker jag att nytillkomna fans som upplevde bandet för första gången på Royal Arena gick hem tämligen nöjda, så kanske har min skepsis i viss mån att göra med för höga förväntningar, vem vet. Vad som däremot är säkert är att den starka hårdslående öppningen med i tur och ordning titelspåret från senaste verket, Hardwired, den skoningslöst smattrande Atlas Rise och gamla For Whom the Bells Tolls utgjorde ett bevis så gott som något på att bandet vid behov fortfarande har det fokuserade ursinnet i behåll efter alla dessa år. De som eventuellt mot förmodan tvivlar på detta påstående hade bara behövt kolla in extranumret Battery. Det här var Metallica på sitt allra mest råa och speedade thrashhumör. Skoningslösare än så här blev kvartetten aldrig denna kväll.
Så långt är allt förstås gott och väl. Men för egen del hade jag gärna sett att bandet nyttjat sin dokumenterade bredd mer. Traditionalistiska hardcorefans håller säkert inte alls med, men från en strikt objektiv synpunkt hade showen som helhet tjänat på om de bejakat hårdrockssidan de utforskade på nittiotalsreleaser som Load och – i alla fall delvis – Garage Inc. en aning också. För tänk vad sånger som Until It Sleeps och Whiskey in the Jar gjort för dess dynamik och variation denna kväll. Som läget är nu är detta dock bara något man kan fantisera om. Istället var de oundvikliga balladerna från det svarta albumet i stort sett det enda som bröt av thrashdieten. Och visst, The Unforgiven och Noting Else Matters är och förblir odiskutabla klassiker i sångboken, men det finns fler sidor än denna och det självklara thrashandet på bandets lyra, och jag hade gärna sett i alla fall några prov på detta.
skriven 2017-02-04
Du kanske gillar:
TOTO, Royal Arena, Köpenhamn den 13 augusti 2022 – förmår alltjämt hålla gnistan vid liv
SWEDEN ROCK 2011, dag 4 (lördagen den 11 juni) med bland andra NIFELHEIM, HAWKWIND och OZZY OSBOURNE
ABBATH, Amager Bio, Köpenhamn den 13 februari 2020
D.A.D. och DIZZY MIZZ LIZZY, Royal Arena, Köpenhamn den 17 februari 2017
