Klicka på bilden, för att se hela bilden
Green Days karriär har på på många sätt karaktären av en ren (rock)saga. Efter två indiereleasade album fick multijätten Warner upp ögonen för dem i början på nittiotalet, varpå de snart blev världsstjärnor med albumet Dookie. De tre efterföljande skivorna sålde respektabelt utan att leva upp till förväntningarna, men tio år senare kunde konceptplattan American Idiot cementera bandets status som superstars. På den nivån befinner sig trion fortfarande även om försäljningen jämfört med glansdagarna är tämligen miserabel. Senaste skivan, Revolution Road har inte ens sålt guld på hemmaplan. Å andra sidan har det förstås mest att göra med att i stort sett ingen säljer skivor i drivor längre, långt därifrån
Fast som sagt, rockhjältar av rang är Green Day alltjämt. De har för länge sedan lämnat det hägn som stavas poppunk. Visserligen förvaltar trion fortfarande sitt musikaliska arv, men i dagens läge tillhör är de i mångt och mycket främst arenarockare i det stora formatet, som vill bjuda på en show av motsvarande dignitet. Allt detta fick man bekräftat för sig i lördags. Förstärkta med tre inhyrda musiker och ett icke oansenligt mått av pyroteknik intog de den utsålda arenan med ett energiskt självklart självförtroende som gjort för att knocka en välvilligt inställd fanskara.
Så varför då snöa in på lalligt publikfrieri i så hög utsträckning? Frågan är relevant eftersom bandet denna kväll inte bara förväntade sig ständig allsång i parti och minut, utan dessutom ville att det skulle vevas med händer och stås upp också med jämna mellanrum. Lägg därtill att hela tre lyckliga fans fick komma upp och agera rockstar för några minuter, så förstår var och en att denna två och en halv timme långa tillställning inte var alldeles fokuserad. För egen del hade jag gärna sett att den stramats upp rätt ordentligt. Visserligen hade jag inte velat vara utan det fina ögonblicket när den saliga tjejen som gästspelade under jazzpunkiga Knowledge fick behålla gitarren hon fått till låns av sångaren Billie Joe Armstrong, men för övrigt hade en viss ransonering i detta avseende inte skadat.
Även rent musikaliskt fanns det nummer man kunde varit utan. Skadoftande King For a Day med sitt tröttsamma tjofaderittananslag är ett och det i ärlighetens namn rätt poänglösa medleyt med bl.a. Monty Pythons Always Look on the Bright Side och Satisfaction definitivt ett annat. Fast det fanns för all del en hel del höjdpunkter där man påmindes om såväl bandets melodikänsla och dess vilja till variation också, däribland folkrockiga Scattered , balladen Boulevard of Broken Dreams och inledande Know Your Enemy. För att inte tala om Jesus of Suburbia, ett mäktigt arenapunkigt epos med tillhörande riffglädje och en kort lånad melodislinga misstänkt lik något från Bryan Adams Summer of 69.
skriven 2017-01-29