Klicka på bilden, för att se hela bilden
Regi: Stacy Title
I rollerna: Carrie-Anne Moss, Faye Dunaway, Douglas Smith, Cressida Bonas, Lucien Laviscount, Douglas Jones
BETYG: TVÅ
PREMIÄR: 2017-01-27
Jag hade aldrig hört talas om THE BYE BYE MAN innan jag fick en inbjudan till pressvisningen (vilken vi för övrigt bara var två personer på), och när jag lite snabbt kollade upp den, konstaterade jag att den fått oerhört dålig kritik. Således hade jag noll förväntningar när jag slog mig ner för att se den här skräckfilmen, som regisserats av Stacy Title – hon har tidigare bland annat gjort HOOD OF HORROR med Snoop Dog!
Nu visade det sig att filmen inte är fullt så usel som jag förväntat mig. Det här är trots allt en “riktig film”. Jag brukar ju ofta spy galla över mycket ny lågbudgetskräck som släpps direkt på DVD; filmer som är så billiga och illa gjorda, att se inte ser ut som något annat än amatörfilmer – så såg B-filmer aldrig ut förr. THE BYE BYE MAN ser ut som en bioproduktion, även om jag undrar varför just denna film föräras svensk biopremiär. Här finns dessutom ett par riktiga skådespelare, och Robert Kurtzman står för make up-effekterna.
“The Why Why Man” vore en lämpligare titel. Detta är en film som ställer massor av frågor. I en prolog som utspelar sig 1969, får vi se en medelålders medelklassman som går omkring i sitt villakvarter och skjuter ihjäl familj och grannar, medan han frågar om de sagt “namnet” till någon.
I nutid flyttar det unga paret Elliot (Douglas Smith) och Sasha (Cressida Bonas) in i ett stort gammalt hus, ett förfallet sådant. Med på köpet får de en massa gamla möbler, och i en låda i sängbordet har något skrivit “Don’t think it, don’t say it” upprepade gånger, samt “The Bye Bye Man”. Vad är detta?
Jo, Hejdåmannen är ett övernaturligt väsen; en gubbe iförd svart kåpa, och som har sällskap av en skinflådd demonhund – och han verkar inte tycka om folk. Om man säger eller bara tänker hans namn, dyker han upp, och ser till att man ser syner – man blir galen och börjar mörda folk. Om man säger han namn till någon annan, blir även denna person en mordisk galning.
Självklart dröjer det inte länge innan Elliot och hans vänner råkar illa ut. The Bye Bye Man smyger omkring i kåken, folk dör – och dedör inte av sig själva.
Jag undrar över mycket här. Vem är Hejdåmannen? Varifrån kommer han? Varför vill han ha ihjäl folk? Hans ankomst förebådas av att man hör plinget från ett gammalt guldmynt som trillar i golvet. Varför då? Vad har myntet med det hela att göra? Med jämna mellanrum får vi se korta scener med ett tåg som kommer körande mot nakna människor stående på rälsen. Vad har tåget med det här att göra? Varför, o, varför? Finns förklaringen i boken “The President’s Vampire: Strange-but-True Tales of the United States of America” av Robert Damon Schneck? Filmen bygger på denna. Fast inte på hela boken. Man har nöjt sig med ett kapitel; “The Bridge to Body Island”.
Manuset är slappt – och det får mig att tänka på IT FOLLOWS, en skräckfilm som av någon anledning blev ohyggligt kritikerrosad. Jag tyckte bara att den var irriterande och illa genomtänkt. De hade bara hittat på ett ondskefullt väsen de tyckte var coolt, och struntade sedan fullkomligt i att förklara någonting – främst vad väsendet var ute efter. (Till detta kom tonåringar som inte betedde sig som riktiga tonåringar, utom som sådana där konstiga tonåringar i independentfilmer).
Busemannen The Bye Bye Man påminner också en hel del om Freddy Krueger från TERROR PÅ ELM STREET-filmerna, men Freddy hade en hyfsat utvecklad bakgrund och mytologin fungerade. Nästan.
Carrie-Anne Moss har en liten roll som polis i några scener, och plötsligt dyker Faye Dunaway, av alla människor, upp.
THE BYE BYE MAN är ingen bra film, men jag tycker inte att den är tillräckligt dålig för att jag totalsåga den. Jag kan mycket väl tänka mig att filmen gör sitt jobb och skrämmer sin målgrupp, det vill säga ungdomar som inte sett så mycket skräck, och som antagligen inte ifrågasätter eller ens noterar alla märkligheter.
skriven 2017-01-26
