Klicka på bilden, för att se hela bilden
Det är inte särskilt ofta, men ibland får man förmånen att uppleva ett band som man egentligen inte känner till ett dugg om. Ett sådant är Billy Momo. Sällskapet bildades redan 2007 av de sjungande multiinstrumentalisterna Oskar Hovell och Tomas Juto. Ändå var de totalt obekanta för mig innan denna spelning utannonserades. Vilket jag så här i efterhand måste betecknas som både synd och skam. För denna spelglada och duktiga septett har onekligen det som krävs för att bli något stort. Inte minst har de personligheten och professionalismen på plats. Liksom förmågan att stå ut och leka med genrerna även om de någonstans också tydligt bär sina grundläggande rötter och ett stort hjärta i americanamyllan.
Svängiga och lekfulla är de dock hur som helst. För att inte tala om underhållande och lite lätt knasiga. Lustigt förtydligande mellansnack om fylla, relationskrascher och hämnd ramade in sångerna om samma saker på ett välgörande sätt av de Stockholmsbaserade herrarna, som uppenbarligen allt som oftast har väldigt roligt tillsammans.
Således försvann också de sisådär sjuttiofem minuterna på den intima Folk Å Rockscenen i ett nafs, och redan med öppningsnumret, den släpigt sorgeanstrukna All We Were sattes tonen för resten av spelningen. Vi talar i termerna catchy, snyggt, finessrikt och avslappnat på en och samma gång. Mer av samma vara följde i form av banjopickerpräglade Wishing Ain’t No Sin med sitt lånade riff från ELO:s Don’t Bring Me Down. Det är lätt att förstås varför producenterna bakom tv-serien Better Call Saul plockade denna smått bluesiga sak som ackompanjemang till dess trailer.
Bland övriga höjdpunkter märktes sådant som mysigt kedjerasslande Drunktalk, Seven Rivers Wild med sin tydliga Maverickstouch och luftigt västkustrockiga Weekend, en sång Fleetwood Mac rimligen borde ha gjort tummen upp för.
Något annat än tummen upp går för övrigt heller inte att göra för tillställningen som helhet. Billy Momo har talangen, erfarenheten den rätta positiva attityden och låtarna. Nu skulle jag bara önska att de fått en avsevärt större publik. Det hade de varit värda.
skriven 2017-01-27