Klicka på bilden, för att se hela bilden
Regi: Paul Verhoeven
I rollerna: Isabelle Huppert, Laurent Lafitte, Anne Consigny, Charles Berling, Virginie Efira
BETYG: FYRA
PREMIÄR: 2017-01-13
Ett övergrepp begås. En kvinna misshandlas och våldtas i sitt hem av en maskerad man. Strax därefter lämnar gärningsmannen platsen spårlöst, varpå kvinnan märkligt lugn, städar upp, tar sig ett bad och låter bli att berätta något om händelsen för sin son, som kommer på besök strax därefter.
Detta är öppningen på Paul Verhoevens första långfilm på tio år, och man kan väl säga som så att Hollands enfant terrible trots en respektabel ålder på sjuttiosju år inte tappat förmågan att chocka och provocera. När regissören övergav Hollywood för gott kring millenieskiftet lämnade han efter sig våldsspäckade och icke sällan sexuellt osande storfilmer med ett tydligt signum, typ Robocop, Basic Instinct och Starship Troopers, och Elle utgör knappast ett undantag i detta avseende även om formatet definitivt är avsevärt mindre eller till och med närmast intimt här.
För egen del ska villigt erkännas att jag alltid varit svag för Verhoevens alster. För precis som Brian DePalma har holländaren en osviklig förmåga att blanda ett läckert hantverk med svart satir och provokationer, som definitivt inte är för alla. Likaså är han i stort sett alltid minnesvärd. Så även denna gång. För Elle är nämligen långt ifrån bara ett standardmysterium där man ska fråga sig vem tokfransen under masken är. Pusseldeckare är det sista man tänker på när Elle flimrar förbi på bioduken. Särskilt som avslöjandet av våldtäktsmannens identitet långt ifrån utgör klimaxet på berättelsen.
Det här är således en tämligen komplex historia där filmens kvinnliga offer Michele inte alls uppför sig som något offer. Visserligen hyser hon synnerligen förträngda demoner från ett brutalt tragiskt förflutet inom sig, men för övrigt har hon full kontroll både i det privata och på jobbet som chef på det hippa speldesignföretaget.
Sedan behöver väl knappast påpekas att Isabelle Huppert gör ett Oscarvärdigt porträtt av en kvinna som under sin samlade, smått kyliga yta bär på både oberäknelighet och en distanserad humoristisk attityd till sin närmaste omgivning. Hon är alldeles briljant, och en given anledning till att lösa biljett till Elle även för den som nu inte råkar vara Verhoevenfantast.
skriven 2017-01-09
