Klicka på bilden, för att se hela bilden
Regi: Paul Verhoeven
I rollerna: Isabelle Huppert, Laurent Lafitte, Anne Consigny, Charles Berling, Virginie Efira
BETYG: TRE
PREMIÄR: 2017-01-13
Jag läser att Paul Verhoeven fyller 79 i sommar. Jösses! Jag tänkte att han borde vara i 70-årsåldern, knappast 80-årsåldern.
Vad har Paul Verhoeven haft för sig på sistone? Det är nu rätt längesedan han var uppe i smöret i Hollywood – han gjorde ju ROBOCOP, TOTAL RECALL, peakade publikmässigt med BASIC INSTINCT, floppade med festliga SHOWGIRLS, kom tillbaka med STARSHIP TROOPERS, men efter den mediokra HOLLOW MAN, som kom år 2000, lämnade han Hollywood.
2006 gjorde han filmen BLACK BOOK hemma i Holland; den släpptes på DVD i Sverige, men jag har inte sett den. 2012 kom den holländska filmen STEEKSPEL, som jag aldrig hört talas om.
När Verhoeven nu återvänder till svenska biodukar, är det med en fransk film, som bygger på en roman av Philippe Djian – en man som är mest känd för boken bakom BETTY BLUE – 37,2 GRADER PÅ MORGONEN. Genren är dramathriller. Eller … Det här är ett drama, eller en icke-thriller.
Verhoeven återvänder till de teman han är förtjust i: sex, våld, och sex och våld i kombination. Fast i ELLE ligger betoningen på själva dramat. Jag associerar lite till Haneke – och jag vet inte riktigt vad jag ska tycka.
Isabelle Huppert spelar den frånskilda Michèle, som äger ett företag som gör datorspel. Inriktningen på det nya spelet verkar vara sex och våld i fantasymiljö, och det vi får se av spelet ser riktigt dassigt ut. När filmen inleds har Michèle precis blivit våldtagen i hemmet av en maskerad man. Men, istället för att ringa polisen och söka hjälp, fortsätter hon att leva sitt liv som vanligt. Hon är en ganska osympatisk, illa omtyckt kvinna, och som dotter till en massmördare (uppfattade jag det som; inte seriemördare), är hon minst sagt komplex och egendomlig.
Michèle tänker själv hitta gärningsmannen, vilken verkar vara någon som känner henne, eftersom han skickar anonyma SMS till henne. Samtidigt börjar Michèle att fantisera om våldtäkten – som om hon egentligen uppskattade den.
Många av de övriga rollfigurerna är lika osympatiska. Michèle ligger med maken till en arbetskollega – fast hon verkar även ha en lesbisk relation till kollegan. Hennes före detta makes nya flickvän är en ung, söt yogainstruktör, och det uppskattas inte. Michèles nymfoman till mor ska gifta om sig med en drygt femtio år yngre man. Michèles hopplöse son väntar barn med sin jobbiga flickvän. Alla de här firar en julafton från helvetet. Michèle passar även på att smygtitta på grannen medan hon onanerar. Grannen har en djupt religiös fru.
… Och thrillermomentet försvinner i allt det här.
ELLE utspelar sig i ett väldigt grått Paris. Filmen är två timmar och tio minuter lång – och alldeles för lång. Det hade gått att skära ner filmen med en halvtimme. Ofta håller filmen bara på, den trampar vatten, och jag undrar vart Verhoeven vill komma.
Samtidigt är ELLLE rätt bra. Det är en intressant och ganska obehaglig film. Några splatterinslag lär chocka en del. Ibland är det rätt roligt och medvetet komiskt.
Våldtäktsmannen visar sig vara precis den jag trodde det var.
skriven 2017-01-12
