Klicka på bilden, för att se hela bilden
Regi: Ewan McGregor
I rollerna: Ewan McGregor, Jennifer Connelly, Dakota Fanning
BETYG: TRE
PREMIÄR: 2017-01-13
Sextio och sjuttiotalen var en turbulent tid i USAs historia för det var då Vietnamkriget och raskravallerna toppade tv nyheterna och tidningarnas första sidor. Det var under dessa år jag reste i USA och det var ofta jag fick höra hur familjemedlemmar stod öga mot öga åsiktsmässigt när det gällde politiska spörsmål. Ofta var det efterkrigsgenerationen (hippierörelsen, flower power bland andra) som på alla fronter satte ner klacken mot föräldrarnas värderingar, musik och allt var heligt under kriget och årtiondet efter. Många böcker har skrivits om denna epok och Philip Roths American Pastoral som tilldrar sej 1968 kom ut 1997 där den fick det eftertraktade Pulitzer priset. Eftersom ryktet säger att boken är svårfilmad på gränsen till omöjlig och nu alltså skall visualiseras av en debuterande regissör Ewan McGregor må det vara den förlåtet som har fördomar till resultatet.
Att McGregor kan sina saker framför kameran (Trainspotting t.ex.) ger ju inte automatiskt carte blanche för framgång bakom. Alla är ju inte Clint Eastwood. Först som sist blev inte American Pastoral någon dålig film men mycket av bokens dynamik lyser säkert med sin frånvaro och karaktärernas äkthet drunknar i ett överspel som McGregor uppenbart inte är gammal i gamet nog att sätta tänderna i. McGregor spelar alltså en fotbollshjälte från femtiotalet som gifter sej med en ex skönhetsdrottning (Jennifer Connely tycker jag klarar sej bäst) och får dottern Merry (Dakota Fanning) som växer upp till en rebellisk ung dam. Detta är naturligtvis inte så svårt i den tid som alltså råder med politisk härdsmälta i Vita Huset under “Tricky” Dick Nixon som president och sin “livförsäkring” Spirow Agnew som vicepresident.
Relationen mellan far och dotter antar stundtals rätt grumliga proportioner och jag misstänker att här finna undertoner i boken som fått försvinna in i dimman. Fanning står för de flesta övertrampen och stundtals är det svindlande nära parodi på den nidbild som brukar få parodiera revolutionens döttrar från tidsandan.
Nåväl, har man varit med om eller gärna vill veta mer om den här tiden tycker jag ändå American Pastoral gör ett gott hantverk och jag tvivlar inte på att Ewan McGregor har siktat högt med den här produktionen. Även om han han glömma molnen så fixar han i alla fall trädtopparna.
skriven 2017-01-11
