Klicka på bilden, för att se hela bilden
Regi: Jim Jarmusch
I rollerna: Adam Driver, Golshifteh Farahani, Chasten Harmon, William Jackson Harper, Nellie
BETYG: FYRA
PREMIÄR: 2017-01-06
Det finns bara en sak jag kände till om den lilla förstaden Paterson i New Jersey och det var vem som är dess mest kände person genom tiderna. Här föddes nämligen Lou Costello, 50 procent av det odödliga komikerparet Abbott och Costello. Mycket riktigt pryder Costellos bild väggen på den lilla bar Paterson (Adam Driver) smyger in varje kväll för att hiva en bägare och gå ner i varv.
Vem är då Paterson frågar ni naturligtvis. Egentligen både ingen och de flesta av oss. Paterson är bussförare i Paterson, lyckligt gift med en bohemisk fru (Sterling Jerins) som drömmer om att bli en ny Tammy Wynette samtidigt som hon ligger i för att få Paterson att publicera sina egenhändigt nedskrivna dikter. Paret utgör emellertid sinnebilden av det så kallade ekorrhjulet. Dag efter dag sitter Paterson i sin buss och lapar i sig erfarenheter och samtal som han bollar med i sin skaparsjäl och ut kommer mer eller mindre användbara texter som han försöker ge ett poetiskt skimmer precis som författaren William Carlos Williams som satte staden Paterson på Pränt.
Paterson gör inga eftergifter för att höja tempot eller förgylla vardagen med action och dramatiska utsvävningar. Det är i den här lunken de flestas liv snurrar på från vaggan till graven. Man vinner inga miljoner på lotteri eller springer på några terrorister i gathörnet, den gäspiga sanningen är istället att man som Paterson administrerar en transportsträcka där varje station utgör en sorg eller ett glädjeämne. Paterson är varken en glad eller sorgsen film, den är en helgjuten provkarta på realism i sin mest fulländade form.
skriven 2017-01-03
