Klicka på bilden, för att se hela bilden
På hans visitkort skulle det kunna stå allt från manusförfattare och röstskådespelare till radiopratare, musikalstjärna, croonervokalist och deltagare i Donald Trumps dokusåpa The Apprentice, men i första hand har Dee Snider givetvis alltid varit den vilde frontmannen i Twisted Sister. Fram till nu det vill säga. Årets spelningar utgjorde ett sista farväl till fansen och en hyllning till trummisen A.J. Pero, som dog av en hjärtattack förra året. Fast historien slutar inte där. Nu fokuserar sångaren helt på ett liv som solartist, och nya albumet i eget namn, We Are the Ones.
– Det är det enda jag bryr mig om just nu, erkänner han. Det är en stor utmaning. Jag har ett nytt sound, en ny inriktning, och det kräver ballar. De flesta av mina kollegor gör samma sak hela tiden, men jag har gjort en rockplatta som ska tilltala en ny publik.
På en rak fråga säger Dee att han inte är nervös över att trampa ut på smått okänt musikaliskt vatten. Fast samtidigt är det förstås så att han lagt mycket möda och pengar på att få skivan färdig, så han vill inte göra någon besviken.
– Saken är den att jag fortfarande är en metalskalle, så jag förstår hur folk tänker. Jag är inte ute efter att förolämpa eller vara respektlös mot någon, men det här är en platta för fans av en mer samtida sorts rockmusik, och jag hoppas de vill följa med mig på min resa.
Dee låter uppenbart entusiastisk över sitt nya alster, men han medger också att han var redo att lämna musiken för gott samtidigt med Twisted Sister. Men då kom Damon Ranger plötsligt in i bilden. Den mångsysslande producenten blev nyligen tagen med byxorna nere när det avslöjades att han ljugit för alla om att ha vunnit en Oscar och andra utmärkelser, men samarbetet med We Are The Ones var tydligen ändå en positiv upplevelse för hans uppdragsgivare.
– Jag hade inte skrivit musik på väldigt länge innan dess, men Damon sade ”Du kan kämpa för vad du tror på, och ändå nå ut till en helt ny publik”. Ärligt talat kändes det rätt chockerande för mig initialt att lägga sång och ha den här attityden till de här sångerna, men Damon och skivbolagsfolket trodde på mig. De sade att det inte spelade någon roll hur gammal jag är, jag är ändå en röst som fortfarande står för något rebelliskt.
Denna rebelliska ådra går tillbaka ända till 1976, året då Dee tog över sångarpositionen i det då föga kända Twisted Sister. Fyra decennier är en lång tid, men frontmannen har aldrig varit den som ser tillbaka även om känslorna nu när allt är över innehåller både sorg och en bitterljuv eftersmak.
– Yeah, det är klart att det känns. Men som jag sade på scen på Sweden Rock, ”Det här är något att fira, inte något att vara sorgsen över”. Sedan är det klart att Jag älskar grabbarna i bandet, och jag är stolt över vad vi åstadkommit. Men det är inte så att jag inte har något nytt att komma med. Jag tänker inte rulla tummarna i min gungstol, det är jag för upptagen för.
– Jag förstår att du helst bara vill se framåt nu, men det är ändå svårt att inte vara förvånade över att ditt liv med Twisted Sister varade i fyrtio år?
– Det är helt bisarrt. Om jag ser på helheten trodde jag att jag skulle pensionera mig när jag var trettiofem. Twisted Sister skulle släppa två skivor till efter Stay Hungry, och sedan skulle det vara slut. Problemet var bara att de där två skivorna inte blev några större framgångar. Så därför är jag här fortfarande vid sextioett års ålder, och jag är fortfarande i form och full av energi.
– Men tanken är vad jag förstår att du ska ta det lite lugnare på scen i fortsättningen.
– Ja, ingen kan vinna över gravitationen, så jag vill inte utmana ödet. Nya plattan är inte precis trash, så jag känner inte behovet av att kravla på golvet och uppföra mig som en galning. Det är mindre krävande nu.. Det vi gjorde i Twisted Sister var speciellt, men jag kan inte göra det mer. Jag är inte samma kille längre.
– Du gjorde dig tidigt känd som en crazy typ som gav allt på scen, men i din biografi skriver du också att du aldrig varit otrogen, alltid tagit hand om dina barn, aldrig drogat och alltid druckit måttligt. Betyder det att folk i allmänhet fått fel intryck av dig?
– Du vet, folk säger till mig att allt på scen är en akt. Nej, säger jag. Det är bara en annan sida av samma mynt, och det går inte att separera dem. Heavy metal tillåter folk att uttrycka en aggressiv sida. Sedan går de hem och känner sig bättre och fräschare efteråt. Jag behöver själv rock `n roll för att kunna fungera som en normal människa. Däremot klarar jag mig utan att vara full och hög. Det var problemet på åttiotalet. Då uppförde sig många som idioter utanför scenen. Till skillnad från mig då, som var det på scen istället.
skriven 2016-11-01
