Klicka på bilden, för att se hela bilden
Håkan Hellstöms segertåg bara fortsätter. Efter två utsålda Ullevispelningar i somras är det dags för arenaturnerande inomhus i juletid. Imponerande, får man väl säga. Men för egen del är det bara att erkänna: jag har aldrig varit någon större fan. Sedan har den numera medelålders Hellström förvisso alltid framstått som en snäll och trevlig gosse. Det personliga mellansnacket på Malmö Arena om ditten och datten påminde en också mycket riktigt detta med emfas, och när han sedan tog in mamma Christina på scen för att sjunga duett i hennes nostalgitripp San Fransisco var det upplagt för att lägga huvudet på sned och utbrista, Gud, vad fint. På samma gång är jag den förste att tycka att Sverige behöver artister som bejakar det svenska språket. Men det hjälper inte, det har alltid varit svårt för mig att stå ut med hans sång. I alla fall under några längre stunder. Hans falskljudande pipa och märkliga betoningar har tett sig smått outhärdliga.
Att påstå något sådant är dock som att svära i kyrkan då vissa kollegor till och med är du och Håkan med artisten i sina recensioner. Dessutom verkar alla diskussioner om röstens tillkortakommanden för övrigt vara överspelade vid det här laget. Varför då, kan man undra? Tja, en anledning är väl tidsaspekten, hela sexton år har trots allt förflutit sedan debutverket släpptes, så vad mer finns att tillägga? En annan har att göra med det faktum att Hellström faktiskt med rutinens och ålderns rätt i dagens läge faktiskt sjunger märkbart bättre än då det begav sig.
Sistnämnda slog en rätt omgående under den drygt två och en halv timme långa konserten i onsdags. Därmed inte sagt att det vankades skönsång av något som helst slag, men redan i samband med öppningsnumret I sprickorna kommer ljuset in framgick det att den folkäre indiepoparen med ålderns rätt nu både har en viss mognad och en dito stabilitet I sin sång. Om inte annat fyllde de ljud som kom ut mellan hans läppar sitt syfte.
Samtidigt ska man förstås komma ihåg att Hellström på scen numera kan kosta på sig en dyr inramning. Ett snyggt scenbygge med dito genomarbetad videoshow och bildflöde samt, såklart ett stort duktigt manskap som backar musikaliskt är standard i dessa dagar. Allt detta fick artisten själv att framstå i bättre dager, och det ska också medges att jag i alla fall tidvis kunde förstå den där Hellströmeuforin det pratas så vitt och brett om. För visst levererade mannen denna kväll sin hemvävda tolkning av anglosaxiska arenarockuttryck på ett lössläppt proffsigt och charmigt sätt.
Fast när hela bandet tryckte gasen i botten i sådant som de mesta självklarheterna, typ fyllesången Ramlar och Kom igen Lena handlade det mest om ogenerat uppskruvade paradnummer, som mer eller mindra bad alla trogna fans om att förstärka de redan avsevärda extaskänslorna. Inga jämförelser i övrigt, verkligen inte, men jag kom inte alls osökt att tänka på Garth Brooks denna kväll. För precis som countryns superstar anstränger sig Hellström lite väl ofta så till den grad för att skapa hallelujakänlor att det blir uppskruvat och ansträngt helt i onödan. Han sparkar in öppna dörrar, vilket blir lite tröttsamt i längden. Andrum och alternativ till detta fann man lyckligtvis i balladerna, typ finstämda Kärlek är ett brev… med tillhörande lånad gitarrslinga från Journeys Faithfully. Här visade Hellström att nedtonade och stämningsfulla saker kan vara minst lika effektiva publikfriare som glada partajdängor.
skriven 2016-12-22
Du kanske gillar:
SWEDEN ROCK 2011, dag 4 (lördagen den 11 juni) med bland andra NIFELHEIM, HAWKWIND och OZZY OSBOURNE
VERONICA MAGGIO, Mejeriet, Lund den 9 september 2016
MÅNS ZELMERLÖW, Pildammsteatern, Malmö den 19 augusti 2021 – övertygande show från en sångare med tydliga entertainer-ambitioner
KENT, Malmö Arena, Malmö den 11 november 2016
