Klicka på bilden, för att se hela bilden
FAKTA
Förlag: Ponto Pocket/Massolit Förlag
Sverige har fått sin egen american psycho, och hans namn är Christopher Silfverbielke. Ingen direkt nyhet kanske. Dan Buthler och hans skrivarpartner Dag Öhrlund har hittills gett ut sju böcker – den senaste Motvind släpptes så sent som för någon vecka sedan som pocket – om denne lika vidrige som fascinerande psykopat.
Fast det där vet redan massor av folk. Böckerna om denne till synes ostoppbare mans eskapader har redan sålt i minst en halv miljon exemplar. Grannen är den andra i serien, och tar i stort sett vid där föregångaren En helt vanlig man slutade. Således tros den tidigare finansmannen Silfverbielke vara död efter att ha gått i närkamp med den tidigare så såte polaren Hans Ecker, och sedermera hamnat i Medelhavsplurret. Den sistnämnde i sin tur sitter på kåken efter att ha dömts till tio år för ett brutalt mord på en alkis och lite annat smått och gott.
Ecker fritas dock inledningsvis på väg till Kumla. Därefter förs han till en villa i en sömnig villaförort utanför Stockholm. Föga förvånande är det självaste Silfverbielke som ligger bakom detta brutala dåd. För den forne vännen är naturligtvis inte alls avliden. Däremot har han antagit en ny identitet efter att ha hållit låg profil i Rio ett tag. Han har blivit Rudi, belevad tysk som ytligt sett utgör ett trevligt hjälpsamt tillskott i området.
Fast skenet bedrar förstås, för i källsaren har han inrett en rymningssäker cell där Ecker inhyses för att veta hut och förnedras på en diet av hundmat och hemmagjorda porrfilmer med Silfverbielke själv och Eckers ex Veronica i huvudrollerna. Detta är emellertid bara en del av en avancerad plan som är tänkt att ”åtgärda” de som begått oförrätter mot honom i det förflutna.
Samtidigt låter författarparet läsarna följa den hårt prövade Kommissarie Jacob Colt, närmaste kollegan och vännen Henrik Vadh och resten av dennes team när de försöker sy ihop ledtrådarna. Vilket inte är det lättaste eftersom Silfverbielkes villospår alltjämt bara pekar mot Ecker. Liken fortsätter nämligen läggas på hög, och allt tyder på att han är den skyldige. Alla i sällskapet börjar dock spekulera i om att Silfverbielke möjligen är hjärnan bakom alltihop.
Den som tycker detta låter som en god utgångspunkt för hans fortsatta bravader har helt rätt för sig. Grannen är minst lika hårdkokt, edgy och grovkornigt satirisk som föregångaren. Skildringen av Silfverbielke och hans föga politiskt korrekta tankar om idel ”horor”, white trash, obildade, feta, alla andra utan stil, vett och etikett och andra i hans tycke lågt stående individer är lika kittlande som avskyvärda. Kittlande för att de på sitt sätt är så logiska i hans sjuka hjärna, men avskyvärda av uppenbara skäl. Vid närmare eftertanke föraktar detta monster större delen av mänskligheten, och därför ser han sig nödd och tvungen att ”städa” så gott det går.
Således är Buthler och Öhrlunds alster om Silfverbielke inget för den nervsvage, men säga vad man vill; duon har flyt i språket. Inte minst skapar de hyfsat heltäckande bakgrundsteckningar av karaktärerna utan att historien stannar upp det minsta. Berättandet flyter på nästan omärkligt och avslöjar mer information än vad man kanske tror vid en första anblick.
På samma gång är dialogen rapp och inte sällan rolig på ett synnerligen svartsynt sätt mitt i allt brutaliteter och amorösa kinky utsvävningar som sker i sänghalmen när vår favoritpyskopat är i farten. Här måste också lite skamset påpekas att den skruvade delen i mig på sitt sätt är mer intresserad av att får veta mer om dennes djävulska påfund än polisgängets ledtrådsletande och privatliv. Äktenskapsbekymmer och pusslande i all ära, men när författarna börjar botanisera i Silfverbielkes sjuka och våldsfixerade hjärna är det omöjligt att inte fastna och vilja veta mer. Det är precis som på film där the bad guys oftast är avsevärt intressantare än den snövite hjälten. Summa summarum är Grannen utstuderad djävulskap på hög nivå, och tillika en garanterad pageturner som varmt kan rekommenderas. I alla fall till den hårdhudade.
skriven 2016-12-09
