Klicka på bilden, för att se hela bilden
Vidare och vidare ska vi gå, hette det i en väns vokabulär förr om åren. Nu lyckas för all del inte alla med den ambitionen, men Laleh gör det definitivt. Inte minst rent publikmässigt. Senast jag såg henne intog hon ett utsålt Konserthuset. Nu fyra och ett halvt år senare var Malmö Arena spelplatsen, och även om sextusentrehundra sittande inte direkt är lika med fullsatt, så är den uppåtgående tendensen ändå tydlig. På fler än ett sätt, får man väl tillägga. För denna turnévända har sångerskan en till synes hel symfoniorkester som backning. Alla inblandade är dessutom klädda i rosa så att de smälter in med scenbygget i samma färg, för övrigt.
Ett fåfängeprojekt, tycker måhända den surmagade, men kan hårdrockare som Kiss, Meat Loaf och Scorpions, så kan väl fröken Pourkarim. Särskilt när resultatet blir så lyckat som här. Överlag är det här nämligen en närmast lysande show. För inte nog med att sångerskan äger scenen vare ögonblick. Arrangemangen är genomtänkt finessrika rakt igenom och lyfte i stort sett varje sång på setlistan. Inledande Aldrig bli som förr med sitt tjusigt uppbyggda intro gjorde att denna catchy popkaramell lät om möjligt än mer klatchig i denna påkostade musikaliska inramning, Detta fungerade sedan som rena knocken, och satte på sitt sätt också bokstavligt talat tonen för resten av denna nästan två timmar långa spelning.
Fast på tal om det här med tonen, det är ju en gammal sanning att Laleh har många sådana på lager. Den höga kvaliteten må vara konstant, men hennes stil att röra sig på ett brett musikaliskt spektrum utan att för ett ögonblick låta som något annat än sig själv är intakt. vilket än en gång bekräftades denna kväll. För vare sig det nu handlade om en karibienflirt light, som glada Work, snygga musikalförsöket Dark Shadow, pampig indie som Bjurö klubb med tillhörande barnkör eller patenterad up tempopop á la Behåll ditt huvud, och Stars Align, lät hon helt trovärdig, spretigheten från den tidiga karriären är i stort sett borta i dagens läge.
Sedan får vi förstås inte heller glömma balladerna. Tjusigare än I storslagna Welcome To the Show blev det aldrig även om smekande innerliga Let It Fall och opluggat nakna Wish I Could Stay var värdiga konkurrenter. Särskilt i den sistnämnda skapades magi när publiken nynnade melodin både länge och väl. Lalehs jätteleende här sade det mesta. Vi talar lågmäld publikkontakt när den är som bäst, helt enkelt.
Långt ifrån bäst var dock en skapelse som Bark Less, Wag More. Jag vet inte, men Laleh, I sina mest alternative artytag är inte min kopp av te. I mina öron ter sig en sådan skapelse mest som ett olycksfall i arbetet och ett arv från de tidigaste sökande dagarna i karriären. Å andra sidan har även solen sina fläckar, så det vore mig fjärran att gnälla i onödan. För när allt kommer omkring går det inte att komma ifrån att det här var en upplevelse av högsta internationella klass. Så bra kan det bli när bibehållen storögd entusiasm möter gedigen professionalism med integriteten i högsta hugg.
skriven 2016-11-06
