Klicka på bilden, för att se hela bilden
Koreografi: Rakel Holm
Medverkande: Albin Ganovic, Josefin Sebring, Rakel Holm, Emma Ekelund, Priscilla Errani, Marco Moressa, Guzalnur Ugqun
Cabaret Candy Club spelar även den 11 och 12 november på Moriskan. Därefter flyttar showen till Helsingborg för föreställningar den 17 november samt den 2, 3, 9, 10, 16 och 17 december.
BETYG: TRE
Gänget i ungdomliga artistiska plantskolan Cabaret Candy Club har varit verksamma sedan 2009, men det är först nu de går utanför sin bekvämlighetszon i hemstaden Helsingborg och drar sig söderut till Malmö. Så passande då att temat för årets show är gränser av alla dess slag. Fast med detta sagt måste jag säga att så där enormt gränsöverskridande är inte den här föreställningen. Åtminstone inte om man med det menar edgy och/eller utmanande. Ändå får jag kanske erkänna att lite mer naken hud än förväntat förevisades utan att man för den sakens skull lät några vitala delar hänga ut. På samma sätt blev skämtandet aldrig mer kontroversiellt än i ett dansant folkdräktsnummer där en av deltagarna var iförd en burka modell svenska flaggan. Fram tills han blev beordrad att ta av den det vill säga. Då blottades en blågul kjol och blus på en tunn man istället. Ett tämligen lustigt påfund, får man väl säga.
För övrigt tillhörde dock skämtinslagen inte direkt tillställningens starkaste kort. “Kabaretkungen” Albin Ganovics danska henkaraktär Conny Madsen och dennes hitta pølsenlek på några herrar tedde sig till exempel mer buskisartad än vad jag hade önskat. Vilket väl bara ännu en gång bekräftade att det här med humor är en svårt och högst personligt.
Då fungerade det bättre när Ganovic påtog sig rollen som glamourös primadonna. Att bara ligga på en divan iklädd glitterklänning och hälsa publiken välkommen eller sjunga glada shownummer, typ åttiotalsdiscodängan We Don´t Have to Take Our Clothes Off är mer hans rätta element. Men på tal om att sång, så får Ganovic ursäkta för den vocalist som lämnade starkast intryck var Josefin Sebring. Hon övertygade överlag i såvitt skilda saker som Big Spender, hämtad från musikalen Sweet Charity och en svängig version av Pinks Get the Party Started.
Fast inget kunde förstås överträffa Priscilla Erranis skickligt och fartfyllt genomförda rockringeakt eller för den delen kinesiskan Guzalnur Ugquns balansakt med ena handen på en ljusstake. Som alltid var det svårt att inte bli knockad av kroppskontrollen och förmågan att tänja på lemmarna till det yttersta.
Summa summarum talar vi trevligt upplyftande show med pretentioner genomförd med lika stora ambitioner som hjärta, och det är verkligen inte det sämsta.
skriven 2016-11-05
