VOLBEAT, Malmö Arena den 20 oktober 2016

Klicka på bilden, för att se hela bilden

När sångaren Michael Poulsen ledsnade på betongkrossandet i sitt death metalband Dominus vid millenieskiftet, och bildade Volbeat året därpå kunde han säkert inte ens i sin vildaste fantasi tänka sig att världsherravälde skulle hägra femton år senare. För vad var egentligen oddsen? Ett danskt band som spelar en i alla fall på pappret märklig mix av heavy metal, klassisk rock’n’roll och rockabilly borde ju inte ha en en chans att slå igenom så brett förrän helvetet fryser till is, för att nu travestera The Eagles Don Henley. Fast de höga listplaceringarna i Nordamerika och runt om i Europa för sommarens release Seal the Deal & Let’s Boogie talar förstås för sig själv, och det tål verkligen att påpekas att framgångarna är högst välförtjänta.

De som eventuellt tvivlar på detta påstående borde rimligen kolla in kvartetten live. Som på den enligt uppgift usålda Malmö Arena i torsdags. Detta var min fjärde konsert med dem, och frågan är om de varit så här effektivt fokuserade och uppträtt med sådan självklar auktoritet tidigare då jag varit på plats. Tillåt mig tvivla. För det är ett faktum att danskarna alltmer framstår som en arenaakt i världsklass.

På samma gång kunde man konstatera att det var ett märkbart och jämförelsevis tyngre Volbeat som framträdde denna kväll. I alla fall verkade det så. Inte ens i samband med headlinerspelningen på Sweden Rock 2014 lät de såhär hårda. Sedan ligger förstås definitionen av detta adjektiv i betraktarens ögon även om ingen närvarande för all del hade anledning att tycka att de gått över gränsen. Bandet är och förblir uppenbart melodiska. Det ligger i deras DNA. De skulle aldrig låta sångerna hamna i bakgrunden. Det bekräftades allra mest i sådana ogenerat tralliga saker som Heaven Nor Hell, Lola Montez och Maybelline i Hofteholder, men till och med i de mest riffigt taggiga sakerna, powermetalflirtande Slaytan och extranumret Doc Holliday, som med sitt galopperande riffande faktiskt gav associationer till thrash stod melodimätaren högt.

Fast med detta sagt kan det också vara på sin plats att lägga in en liten brasklapp. För några gånger tappades dessvärre nyanserna bort. I till exempel ångvältsversionen av träskmeataldängan Sad Man’s Tongue dränktes inte minst alla försök av den gästande banjospelaren att göra sig hörd, och det kan väl knappast ha varit meningen. Men ändå, mer än ett olycksfall i arbetet kan det här knappast betecknas som. För överlag ska villigt erkännas att jag rent allmänt är imponerad av bandet. Poulsen och gänget visade denna kväll att de med åren växt till ett fullödigt arenaband, som tagit alla sina inspirationskällor från Cash och Elvis till Metallica, och gjort det till något om inte unikt, så i alla fall personligt och hyfsat innovativt.

skriven 2016-10-21

print

Våra samarbetspartners