Klicka på bilden, för att se hela bilden
Regi: Johan Espeland
Premiär den 14 september
Flashback spelas från nu fram till och med juni 2017
Det vore synd att påstå att showtraditionen lever i högsta välmåga på våra nordliga breddgrader, men Wallmans gör i alla fall sitt bästa för att vara ett välbehövligt ljus i mörkret genom att varje år bjuda på en ny gedigen show med genomtänkt diversifierat innehåll. Den nya föreställningen är betitlad Flashback, vilket antyder att man denna gång ser bakåt. Å andra sidan gör ensemblen det varje år, så frågan var väl snarare vad de musikaliska tillbakablickarna skulle innehålla denna gång. Varierat hitorienterat gods på olika teman, såklart. Precis som vanligt.
Inledande numret Jubilee var dock speciellt så till vida att det var en hyllning till Cirkusbygningen, lokalen där Wallmans huserar sedan ett antal år tillbaka. Den legendariska byggnaden fyller närmligen hela 130 i år, och det uppmärksammades med en vandring längs minnenas aveny på videoskärmen i bakgrunden och diskoartade dansövningar till tonerna av bland annat Fame och One Night Only från musicalen Dreamgirls.
Varken denna öppning eller hyllningen till relativt färske hitmakaren Bruno Mars strax därefter övertygade emellertid. Trevande och inte direkt sensationell blir domen om showen på detta tidiga stadium Det stojiga Marsnumret med en jättesäng mitt på scenen och ensemblen i centrum för ett glatt pyjamasparty nedklätt till underkläderna skulle väl vara festligt på ett eurforiskt ungdomligt sätt, men tedde sig snarare rörigt, väl löst i konturerna och inte helt fokuserat.
Men det skulle bli bättre. Mycket bättre. Det efterföljande countrypartyt där bland annat moderniteter som Keith Urbans Days Go By och Rascal Flatts Life´s a Highway samsades med Dollys gamla 9 to 5 var ett energiskt hopkok i vilket artisterna delvis satt och sjöng mitt i ett mäktigt berg av stolar. Bland övriga höjdpunkter märktes det avslutande smått futuristiskt färgade Rhytm Nationnumret där dansanta hits av bland andra syskonen Janet och Michael Jackson, och Paula Abdul uppmärksammades. I särklass skojigast var emellertid det uppsluppna bröllopsmedleyt. Den oväntade humoristiska twisten var både på sitt sätt enkel och närmast genial.
Fast som vanligt var det de icke musikaliska insatserna som knäckte mest. I det här fallet fick de till och med betyget att tippa över till de högre nivårerna. Allra mest, utan konkurrens utmärkte sig de polska akrobaterna Zbigniew och Mical. Deras kroppsnära konster mer eller mindre trotsade både tyngdlag och gränsen för vad jag trodde var fysiskt möjligt. Det var verkligen fullt förståeligt att detta visade sig vara kvällens mest bejublade inslag.
skriven 2016-09-15
