KRIS KRISTOFFERSON, Palladium, Malmö den 12 september 2016

Klicka på bilden, för att se hela bilden

Nästan fyra år har förflutit sedan förra Malmöbesöket. Då fyllde Kris Kristofferson solokvist S:t Johnanneskyrkan till sista plats, och visade upp sig från en trots allt förvånansvärt pigg sida. Rösten må ha tett sig mer sliten än någonsin, men fokuset på lyriken var i gengäld närmast total. Sedan dess har sångaren hunnit fylla åttio, och när han nu återvände var det samma recept som gällde då, det vill säga avskalade arrangemang och intiminitet fullt ut. Det var countrylegenden ackompanjerandes sig själv med akustiskt gitarrplonkande och munspelet i högsta hugg utan att direkt spela på det i onödan.

Således talar vi mer eller mindre om en repris på Kristoffersons förra besök i Malmös S:t Johanneskyrka 2012 eller för den delen KB-giget 2007, och det gällde inte bara upplägget. Även repertoaren var till större delen den samma. Sångaren må stuva om och lägga till några låtar här och där, men i stort sett körde han på i samma hjulspår som senast. Vilket för all del är gott nog på sitt sätt. Det här är sparsmakat ärrad och vemodig country som inte har något bäst före datum. Fast ändå, lite mer variation i urvalet från den omfångsrika sångkatalogen hade inte skadat.

Sedan hade det varit en välgärning om denne levande legend hade haft ett band i ryggen, som kunna nyansera, addera mer kulör och mejsla ut sångerna mer. På sommarens release The Cedar Creek Sessions där i stort sett bara gammalt material nytolkas med ett namnkunigt band i ryggen är det för övrigt precis det han gör, så varför inte satsa på något liknande live? Svaret stavas förmodligen pengar, men de här sångerna hade oavsett vilket kunnat lyfta av en lyhört färgrik organisk ljudbild värd namnet.

Fast bortsett från detta hade väl i sanningens namn de trogna fansen inte mycket att klaga på denna kväll. Att döma av den entusiastiska responsen på till exempel The Silver Tongued Devil and I och For the Good Times accepterar de att rösten ter sig mer än härjad och aldrig orkar ta de högre tonerna. Men det ingår liksom i paketet man köper nuförtiden. Fast lyckligtvis bekräftade Kristofferson på samma gång denna kväll hur långt man kan komma med självklar charm, värme och lågmäld känsla. Sedan kanske det i ärlighetens namn finns ett visst mått av omotiverat överseende i ett sådant omdöme, men eftersom låtmaterialet är så starkt och tidlöst var det lätt att förlåta det mesta. Sådant som sorgliga Feeling Mortal, om åldrandets dödsvåndor, givna paradnumret Sunday Morning Coming Down och fina duetten med dottern Kelly, The Pilgrim var trots allt bara grädde på moset i en konsert med hög jämnhetsfaktor och en mysigt kärv sångare som så smått har börjat gå in i det artistiska skymningslandet.

skriven 2016-09-12

print

Våra samarbetspartners