Klicka på bilden, för att se hela bilden
På ett sätt måste man beundra Dungen. I snart tjugo år har han kört sitt hippiekoncept rätt in i kaklet. Vilket är smart eftersom ingen annan gör det. I alla fall inte på svenska. Kanske är det till och med oförmågan att förstå språket för andra än svenskar och våra närmaste grannar som gjort honom (underground)poppis i USA. Tre vändor i det stora landet i väster säger i alla fall en del om detta märkliga fenomen.
Eller också är det flummigheten som fått folk världen över att tända till och inte nödvändigtvis på. Med sexio- och sjuttiotalets röka påsound som utgångspunkt blandar och ger sångaren Gustav Ejstes och hans mannar friskt från jazzrock, lokal folk, psykeldeliskt och proggrock som i proggressiv, absolut inte vänsterprogg.
Oviljan att inte vilja bli ihopbuntad med sistnämnda platkatbudsskapsbärare är förstås ett plus i min bok, men det hjälper inte. För tyvärr kändes anrättningen man bjöds på på Posthusplatsen ändå tämligen daterad. Särskilt som de melodier som kan urskiljas ganska lätt på skiva i viss mån försvann i ett småsegt jammande denna afton. Redan i samband med tredje numret hade bandet snöat in på trista instrumentala partier av det förvisso välspelade, men överlag segt loja slaget.
Å andra sidan är jag kanske fel person att bedöma sådant här. För ärligt talat är jag inte överdrivet insnöad på flummets gudfädrer Grateful Dead heller, och det säger väl en del om min utgångspunkt i sammanhanget.
skriven 2016-08-19
