Klicka på bilden, för att se hela bilden
Emil Jensen är den mångsysslande kulturarbetaren som stadigt flyttat fram positionerna från det ena året till det andra. Han låter flitens lampa lysa, och tycks sällan vara borta från rampljuset länge. Konsertturnerande, spoken word, radioprogram, ljudböcker och albumsläpp. Inget verkar honom främmande, och han har fått lön för mödan i form av idel priser och en till synes allt större publik.
Vilket väl får sägas vara välförtjänt. Jensen är en udda fågel, som gör myspysig och mestadels opluggad singer/songwriterpop med den mjuka och inte överdrivet skorrande skånskan i högsta hugg. Kvällens inledande nummer på Stortorget, den lite sorgsna Saknar du mig? utgjorde en typisk varudeklaration för större delen av repertoaren. Liksom Så får du mig ändå, en av de mest uppenbara sångerna om helt villkorslös kärlek jag någonsin hört. Eller för den delen den syntigt rytmiska Lite väl John och Yoko med sin lustiga lyrik om en småknasig relation.
I sistnämnda visade Jensen för övrigt prov på sin numera tämligen patenterade lekfullhet i texterna. Det var dock bara uppmjukning jämfört med utflippade textrader som ”Finns det nåt mer deprimerande än en läggmatch i pingis på psyket”. Det var onekligen lätt att förnöjt flina åt sådana totalt skruvade ordföljder. Men så är denna Hjärupbördige artist också något av en formuleringarnas mästare. Dubbeltydigheten, de fyndiga vändningarna i resonemangen och de stora frågorna som får nya svar från en annan synvinkel är melodin han lever efter.
Det är alltså inte så konstigt att mellansnacket blivit något av ett signum för fyrtioettåringen. På Stortorget avverkade Jensen bland annat en monolog som gick ut på att han är en slags mittenfigur det vill säga en mellanbocken Bruse, en lagom bekant figur, någon som rör sig längs bältet, men inte under eller mot det kulturellt högstående. Ytterligare ett helt pärlband av metaforer följde, och det var nästan så man tappade hakan här. Inget var dock lika hisnande som den ändlösa humoristiskt färgade uppräkningen av de mer eller mindre märkliga kategorier människor som ”behövs” oavsett eventuella tillkortakommanden, attityd och grad av seriositet.
För egen del är jag i och för sig inte alls säker på att jag köpte hela paketet i budskapet här, men det var ändå inte svårt att imponeras av numret i sig. Samma sak kan för övrigt sägas om tillställningen som helhet även om Jensen trots allt övertygade märkbart mer som spoken wordartist än i egenskap av sångare.
skriven 2016-08-17
