Klicka på bilden, för att se hela bilden
Hennes karriär må redan kännas väldigt etablerad och lång, men så har Melissa Horn också hunnit ge ut fem framgångsrika album på bara åtta år. Redan nu känns hon som en av de mest trygga, tidlösa och svenska artisterna vi har. Att hon sedan också är på god väg att nå ut på nästan lika bred front som tidigare gubbmaffian Scocco, Strömstedt och Svenningsson med flera gjorde på sin (storhets)tid är bara ett plus. För att inte tala om imponerande med tanke på att vemodet till skillnad mot hos dessa herrar är i det närmaste beckmörkt jämt och ständigt. Ändå är Stockholmskan bara tjugonio även om det stående intrycket alltjämt är att hon är äldre än vad ID-kortet säger.För gudarna ska veta att det här är en artist som uppvisade en mognad av långt större dignitet än så redan i den tidiga tjugoårsåldern.
Allt detta funderade jag på nu när Horn återvände till Malmöfestivalens största scen, bara två år efter senaste besöket. För visst visste man till större delen vad som var att vänta denna sköna sensommarkväll. Horn har alltid de intima känslospröten på högvarv. Hon vänder och vrider på det emotionella kaoset i sin privata sfär fram och tillbka, hit och dit och på djupet. I hennes värld finns inget lätt och lagom eller ungdlmligt rosafärgat. Hon går helt enkelt alltid hela den utlämnande vägen, vilket är beundransvärt. Horn sätter ord på fansens innersta tanker, sådant som de varken kan eller vill gör själva.
Sedan vore det kanske vid en första anblick lätt att att tycka att sångerskan borde dra ner på tungsintheterna. Åtminstone ibland. Samtidigt är det väl egentligen få som vill det på riktigt. För när hon som igår sjöng om det oundvikliga avskedet i Du går nu, om att vilja stanna kvar fast partnern vill något annat, som i Jag har gjort det igen eller om sorgen och svartsjukan när mannen bytat fokus till en annan kvinna á la Lät du henne komma närmre var det Melissa Horn precis som man vill ha henne.
Tjugonioåringen har alltid levererat innerligheten och de riktigt stora och dramatiska känslorna övertygande, nästan som om det gällde livet, och det är hon rätt ensam om. I alla fall I det här landet. En Hornkonsert är dock en väldigt stillastående historis, showelementet är liksom obefintligt. Därmed är det också trots allt så att hon gör sig bättre i mer intima miljöer än ett stort torg på en stadsfestival. Det säger sig själv.
skriven 2016-08-16
