Klicka på bilden, för att se hela bilden
I går ställde sig Malmöfestivalens kanske tyngsta bokning på scenen, och då åsyftas både bokstavligt talat rent musikaliskt och ur en pur kommersiell synvinkel. För Wolfmother knockade onekligen i hög utsträckning hårdrocksvärlden med sin sjävlbetitlade debut 2005. Därefter har väl karriären i ärlighetens namn karriären stabiliserat sig på en lite lägre nivå, men i egenskap av liveakt fortsätter trion vara ett sevärt svettigt sällskap som förblir vid sin läst.
Och vad gäller just det sistnämnda kan ingen hävda annat än att australiensarna bär sina influenser ända in på skinnet. Det är sjuttiotalets hårdrock som gäller. AC/DC är förstås en given association även om nu de åldrande landsmännen för all del aldrig varit i närheten av att svänga som måndagens attraktion. Black Sabbath är för övrigt en annan om än inte lika tydlig influens. Men inget band lyste väl igenom så ogenerat som Led Zeppelin denna afton. Sådant som inledande Dimension och Gypsy Caravan gav uppenbara associationer till britternas alster. Sjungande chefsdesignern Andrew Stockdale verkar ha detaljstuderat dem sedan koltåldern.. Till och med Roberts Plants sätta att kvida fram tonerna i de högre regionerna finns med i mixen.
Wolfmothers alster är ruffigt råa och inte sällan groovy precis som man kan och bör förvänta sig i sådana här sammanhang. De har till och med lånat en del av White Stripes garagesensibilitet, vilket trots allt gett dem en viss fräschör. Fast visst sjutton är det här ändå i slutänden ett ogenerat retroband. De förvaltar, snarare än försöker addera något nytt till det gamla receptet precis som andra band i samma sjuttiotalssuktande gäng på senare år, typ partynissarna i Airbourne, The Answer och nu senast de mer finsnickarglada amerikanerna i Rival Sons. Fast det är förstås inte det sämsta. För Wolfmothertrion visade utan tvekan denna afton var det svettigt svängiga och tidsenligt småflummiga hårdrocksskåpet ska stå utan att försöka dölja sina inre hippies det minsta.
skriven 2016-08-15
