BIFFY CLYRO – större och mer eklektiska än någonsin

Klicka på bilden, för att se hela bilden

Kalla dem proggrockare, posthardcoreband, indie, alternative rockers eller kanske något annat. Poängen är att Biffy Clyro är alltihopa på en och samma gång. Vilket kanske inte alltid är den bästa approachen om musiken ska nå den breda massan. Ändå eller kanske just därför har skottarna blivit ett av Storbritaniens mest populära band det senaste decenniet. Fast när nu trion deklarerar att nya albumet Ellipsis är inspirerat av kultregissören John Waters och rapparen ASAP Rocky är det många som undrat om inspirationskällorna inte blivit väl underliga.

– Men jag skulle hellre vilja säga att det är en varierad mix, framhåller basisten James Johnston. Ju äldre man blir desto mer eklektiskt blir det vi gillar, och det avspeglas på skivorna. Vi har alltid varit ett rockband, det tillhör vår identitet. Men det är viktigt att utforska vår diversifierade smak, och det finns mer äventyrslystnad i hip hopen nuförtiden. Rocken har slagit sig till ro, inte många rockskivor som släppts de senaste tio åren har varit minnesvärda.

James säger att det nästan känns som att bandet försökt återfödas igen med den nya skivan. Där finns en ungdomlig energi, ett annat sätt att “leverera” saker och ting på än tidigare även om man fortfarande vill ta lyssnaren med på en resa. Fast denna resa är på samma gång väldigt direkt, fortsätter basisten. Och detta i sin tur beror naturligtvis på de skiftande inspirationskällorna, rent allmänt från thrashiga Metallica till progglegendarerna Rush via grungare som Soundgarden och indiesaker, typ Weezer.

– Alla de där banden har rockrötter, men vi vet aldrig åt vilket håll vi går nästa gång. Det kan bli något Rushaktigt, men det kan lika gärna bli något åt Weezerhållet. Vi vill alltid vara intressanta. På sistone har vi haft ett old schoolapproach som varit väldigt organiskt, men den här gången kände vi att det inte gick att förbättra det mer, så vi tog en paus och började på ny kula.

– Efter turnén med förra skivan Opposites, menar du?

– Ja, vi turnerade i två år med den. Det var ganska tufft, så vi tog ett break efteråt. Vi insåg hur mycket vi behövde det. Efter det kom vi tillbaka till bandet med nya krafter och ett nytt perspektiv. Vi försökte komma vidare, vi behövde en ny röst. Det var nästan som att famla i mörkret. Men sett i backspegeln var det något vi var tvungna att gå igenom.

Ellipsis är den fjärde skivan på raken bandet spelat in Los Angeles. Den här gången har Rich Costey, mannen bakom bland andra Fiona Apple och Muse tagit över producentsysslan, men platsen för tillkomsten är alltså den samma. Dock vore det synd att påstå att soundet amerikaniserats det minsta. Den skotska identiteten är intakt.

– Ja, jag har aldrig förväntat mig att vi skulle påverkas av att vi arbetar i Los Angeles. Det är bara en plats där man kan uppnå vad som helst. I Skottland är synen på livet mer cynisk. Men om man nu ska göra en skiva är det trevligt att åka någonstans där man bara behöver tänka på själva inspelningen.. Den amerikanska drömmen är borta för många, men det finns ändå fortfarande en känsla av den kvar. Dessutom är livsstilen hälsosammare där, man känner sig fräschare till sinnet.

– Förra året hade bandet varit igång I tjugo år. Kunde ni tänka er när ni drog igång att det skulle bli så långlivat?

– I början trodde vi inte ens det skulle hålla till nästa vecka. Vi har alltid drömt om att spela på stora festivaler, men eftersom vi är från Skottland trodde vi aldrig att det skulle slå in. Därför känns det som en motsägelse att vi lever våra drömmar nu.

– Men det tog hela sju år innan ni fick ut er första skiva Blackened Sky. Funderade ni någonsin på att ge upp?

– Nej, vi kände det alltid som att om någon tyckte vi var bäst i världen var vi också framgångsrika. Visserligen kom vänskapen innan vi bildade bandet, men det var viktigt för vår identitet som grupp att vi kunde lära varandra känna sammanhållning. Det gav oss extra självförtroende och hjälpte till att akapa intresse för oss.

– Fast bortsett från det, så verkar ni hålla ganska låg profil utnaför scenen. Det verkar aldrig ha vilat särskilt inte mycket galenskap runt det här bandet?

Vi har visst det haft vår beskärda del av galenskap, men vi tar det här med att göra skivor väldigt seriöst. Det betyder inte att vi inte kan ha roligt, vi trivs fortfarande I varandras sällskap.,och musiken är ett uttryck för det. Men ibland känns det som om folk tycker det är sexigare och mer galmouröst att läsa om när ett band går igenom en svår period än när de som vi fortfarande har kul tillsammans.

skriven 2016-06-21