Klicka på bilden, för att se hela bilden
Innan Whitesnake ställde sig på Vegas stora scen i onsdags hade drygt fem år förflutit sedan min förra konsert med dem. Då var platsen Sweden Rock, och ett visst mått av besvikelse präglade då eftermälet av en show där diverse ändlösa solon och David Coverdales slitna röst skapade inte så lite oro inför framtiden. Därför vore det också lögn att hävda att jag kände mer än försiktig optimism inför onsdagens gig. Fast en någorlunda positiv inställning skadar ju inte, och ryktet sade trots allt att sångaren spottat upp sig sedan sist. Och mycket riktigt; så här dagen efter det fräsande bitande extranumret Still of the Night tonat ut kan man konstatera att det finns fog för fler vitsord av det goda slaget än förväntat. Inte minst Coverdales pipa verkar har repat sig sedan sist.
Sedan är det för all del så att han inte orkar leverera som i sin något yngre dagar längre, det där stora röstomfånget vi varit vana vid fullt ut är borta. Men ändå, i onsdags visade hårdrockslegenden redan från första numret, den smått ekivoka Slide It In att gubben varken kan eller ska räknas ut än. Sången var förvisso inte lika kraftfull som förr, men den räcte till bättre än förväntat. Formkurvan går åt rätt håll igen, med andra ord. Det är lätt att misstänka att en röstcoach har lärt honom både att vårda och använda de vokala resurserna bättre.
Ingen skulle dock komma på tanken att kalla tillställningen för överraskande, men så sticker Coverdale och gänget inte heller under stol med att det är en Greatest Hitsshow vi talar om. I tämligen komprimerad form dessutom. Det hela var nämligen över på nittio minuter. Då hade tolv av de nödvändigaste örhängena avverkats. Samt icke att förglömma tre soloutflykter. Sistnämnda kändes väl i vanlig ordning inte helt nödvändiga, det gör solon ärligt talat väldigt sällan. Men instrumentalkonsterna genomfördes i alla fall med gott humör och mer känsla för variation än vid ovanämnda tillfälle i samband med Sweden Rock.
Men för att nu återgå till repertoaren, så skojas den naturligtvis inte bort i första taget, och chefen vid sångmicken förvaltade faktiskt sitt arv på ett oväntat gediget sätt. Odödliga klassiker som Love Ain´t No Stranger, Fool For Your Loving och Here I Go Again må ha låtit kraftfullare vokalt, men auktoriteten, tyngden och dramat i dem levde kvar med god emfas även denna kväll.
Samtidigt har väl smått gubb(hård)rockiga Give Me All Your Love sällan eller aldrig låtit så tunggunigt uppspelt som i Vegas stora salong. Mycket riktigt gav den tillhörande allsången också närmast vibbar av fotbollsrefrängmodell till Coverdales stora glädje. På andra sidan spektrat fanns självklart även en trogen version av powerballaden Is This Love, och mer än så kunde man väl knappast begära. Kvällens föreställning gav om inte annat ett gott formbesked inför framtiden. Eller utgjorde den kanske snarare rent av ett värdigt avsked med flaggan nästan i topp efter närmare fyrtio år i Whitesnakes tjänst, som det ryktats om? Vem vet, men oavsett vilket kommer det att vara lätt att minnas denna spelning med både tillfredsställelse och glädje.
skriven 2016-08-04
Du kanske gillar:
SWEDEN ROCK 2011, dag 4 (lördagen den 11 juni) med bland andra NIFELHEIM, HAWKWIND och OZZY OSBOURNE
THE HUMAN LEAGUE, Stora Vega, Köpenhamn den 13 november 2016
WOLFMOTHER, Stora Vega, Köpenhamn den 4 maj 2016
COPENHAGEN LIVE, Köpenhamn (onsdagen den 2 juni 2010) med bland andra RAMMSTEIN, VOLBEAT, SKUNK ANANSIE, BULLET FOR MY VALENTINE och SLASH
