Klicka på bilden, för att se hela bilden
Pojkband såväl kommer som går som består. Men det finns samtidigt anledning att undra var tjejbanden är. Kan någon komma på några värda att nämna förutom Spice Girls nyligen återförenade All Saints och The Pussycat Dolls de senaste femton åren? Jag undrar det. Ja, det ska väl i så fall vara det mer lokalt brittiska fenomenet Girls Aloud och de amerikanska nykomlingarna Fifth Dimension. Men oavsett vilket; nu har vi i alla fall Little Mix. Engelskorna vann den åttonde säsongen av The X Factor 2011, och har alltsedan dess radat upp singelhitsen. Vilket är fullt förståeligt. Kvartetten gör catchy välproducerad pop, som gjord både för radio och en publik som inte nödvändigtvis är riktad till den mest uppenbara ungdomsgruppen.
Fast när det är konsertdags tycks tonårsflickorna föga förvånande dominera totalt. Bland de sjuttonhundra på plats i Falconersalen i tisdags verkade det i alla fall inte vara många som passerat ens de tjugo. Kanske var det också därför tjejerna på scen uppträdde till inspelad musik. Trist, tycker en medelålders gubbe som jag, men av allt att döma struntade fansen i detta faktum. De uppskattande vrålen hade knappast varit högre ”bara” för några musiker kompat idolerna. För vad betyder väl liveelmentet i sammanhanget när det finns fyra vältrimmade dansare och en videoskärm med coola videos på en stor skärm att vila ögonen på istället?
Ja, jag är lite ironisk här, men det är allt lite synd att degradera den musikaliska biten på det här viset. Särskilt som flickorna inte alls är oävna vare sig som scenartister eller sångerskor. Efter fem år tillsammans har de fått avsevärd rutin, och det har gett avtryck på scen i form av både bra kontroll av rösterna, god koordination på dansmovesen och naturlighet på scen.
Bland höjdpunkterna denna afton märktes popmarängen Change Your Life, stötigt softa DNA, söta balladen Secret Love Song och avslutande Englandsettan Black Magic. För att inte tala om Love Me Like You, en skönt klistrig pastisch på sextiotalets flickpop á la Ronettes med både tjusig stämsång och tidstypiskt tjalalallande i refrängen. Ja, också bjöds det på ett läckert acapellanummer i form av The End också. Bara en sådan sak.
Lika roligt var inte medleyt i vilket bland annat klubbiga covers på Béyonces Crazy in Love och Justin Biebers Where Are You Now ingick. Färglöst och smått likgiltigt är adjektiv som passar in för att beskriva tilltaget ifråga. Little Mix är ingen dansakt, så de rekommenderas att avhålla sig från sådant här i framtiden. Och på tal om just detta, så gav detta gig en antydan om att kvartetten har tiden för sig. De har talang nog att förkovra sig ytterligare och fortsätta klättra uppåt på karriärstegen. Om de nu bra kan avhålla sig från inbördes tjafs och suktande efter en solokarriär i förtid.
skriven 2016-06-15
