FOREIGNER och grundaren Mick Jones genomlever en ny vår

Klicka på bilden, för att se hela bilden

De var ett av sjuttio- och åttiotalets största band. Med låtar som Double Vision, Urgent, Waiting For a Girl Like You och icke att förglömma I Want to Know What Love is tog Foreigner världens hitlistor med storm. Men alla goda ting kommer till en ände. Grungens framväxt, och hög personalomsättning fick bandet att tappa mark under nittiotalet innan nådastöten kom några år innan milleniskiftet när originalsångaren Lou Gramm diagnostiserades med en hjärntumör och så småningom hoppade av tåget tydligt märkt av sin sjukdom. Bandet var nere på nio och slutet tyckets nära. Ändå bestämde sig grundaren Mick Jones efter viss vånda för att göra en sista satsning med en helt ny laguppställning 2004. Något som visat sig varit mer lyckat än någon hade kunnat ana från början. Idag ganska exakt fyra decennier efter bildandet är det brittamerikanska bandet åter en arenaatraktion att räkna med. Ett bevis om något på att bandets “seriösa” approach att göra comeback på var det rätta.

– Yeah, verkligen, betonar gitarristen. Den här laguppställningen har hållit ihop i tio år nu, och det har varit fantastiskt var vi än spelat. Bandet har mycket starkare scennärvaro än förr och varje gång vi kommer tillbaka till samma ställe spelar vi på större ställen, så jag är mer exalterad över det vi gör än på mycket länge.

Mick hävdar inte utan anledning att bandet genomlever en uppåtgående trend för tillfället. Han karaktäriserar det hela som en prestation värd namnet, men erkänner samtidigt att processen att bygga upp alltihop igen I mångt och mycket kändes som att starta ett helt nytt band.

– I början undrade jag om vi skulle bli accepterade, och de första åren började vi med att spela på små klubbar. Sedan var det för all del en fördel att att ha de sångar vi har och ett namn som redan var känt, men vi var tvungna att lägga ner mycket hårt arbete på det ändå.

– 2009 släppte ni Can´t Slow Down, Foreigners första album på femton år. Åstadkom ni vad ni ville med det, tycker du?

– Vi hade dåligt med tid för att få till det, men vi hade med oss en extra buss med ministudio när vi var ute på turné, som vi spelade in i. Det var en skiva som var rolig att göra, och jag rätt nöjd med resultatet. Fast det är svårt att släppa nytt idag, folk vill helst höra samma saker jämt, och de spelades in för trettio år sedan. Och det är inte där mina tankebanor befinner sig nuförtiden. Jag vill vara medveten om samtiden istället.

– Samtidigt kan jag förstå gamla band som inte vill spela in nya album, för det är det svårt att få ihop det ekonomiskt att spela in nytt material idag när ingen direkt får betalt för musiken?

– Ja, och det är tufft för nya band också. Det är så mycket annat som ska betalas innan man ens kan börja spela in. En del säger att det är bra för branschen, att band tvingas jobba hårdare. Men det är bara skitsnack. Jag menar, Can´t Slow Down gick ganska bra. Vilket var uppmuntrande. Men i dessa dagar när det är streaming som gäller och folk bara plockar en eller två låtr är frågan hur relevant det är att göra ett album.

Men nytt material i all ära. Så här dussinet år sedan bandets nybildande kan man nog slå fast att verksamheten förmodligen rullat på i stort sett lika bra uppåt utan någon ny release alls. Bandets diciplinerade yrkesetik har minst sagt lönat sig. Fast när Mick plötsligt drabbades av hjärtproblem 2011 såg Foreigners nya vår plötsligt ut att ta en ände med förskräckelse. I egenskap av bandets enda kvarvarande originalmedlem verkade slutet nära när han tvingades genomgå en bypassoperation i början på året därpå.

– Det var skrämmande när det hände, men du vet, jag har tillfrisknat mycket sedan dess. Guskelov känner jag mig stark igen. Jag håller mig I form och tränar, så nu är jag redo att hänga på de andra och turnera igen nu i sommar.

– Ja, för de som inte vet det, så fortsatte ju bandet spela live även utan dig under din konvalesens?

– Yeah, jag kände verkligen att jag måste hålla igång oss även om jag inte var där. En del fans blev upprörda över det, vilket jag kan förstå. Men de andra I bandet behövde också överleva, och så här i efterhand är jag verkligen stolt över deras insats.

Mick öser beröm över sina nuvarande bandkamrater. De ger allt och känns som en familj, menar han. Vilket inte alltid varit fallet med andra reinkarnationer av Foreigner. För som gitarristen så mycket riktigt påpekar “En sådan sak kan inte köpas för pengar. Det är en gåva”. Liksom sjuttio- och åttiotalets storhetstid då i stort sett allt verkarde gå bandets väg, för övrigt.

– Det var en väldigt bra tid för oss. En viss del av det hade med tur att göra, men mycket hårt arbete spelade definitivt också in. Vi arbetade femton timmar per dag sex till nio månader om året och fångade vågen när band började sälja galna volymer av skivor. Vi såg möjligheten och satsade hundra procent.

– Hur svårt var det att hantera den här galenskapen på det personliga planet då?

– Ibland ramlade jag dit en del, men rent allmänt klarade jag mig. Fast jag har också genomlevt idiotiska perioder då jag missbrukat alkohol och droger. Lyckligtvis insåg jag att något var fel innan det var sent. Så jag överlevde och idag ångrar jag all tid jag slösade bort på de här distraktionerna. Ändå har jag haft tur. Särskilt om jag jämför mig med många av mina kollegor.

– Du fyllde sjuttio för knappt två år sedan. Vad betydde det för dig?

– Jag var i chock. Det var crazy. Jag tänkte för mig själv att jag som tjugoåring aldrig hade trott jag fortfarande skulle göra det här femtio år senare. Det är helt enormt. Tack och lov är jag alltjämt här och kan fortsätta njuta av livet. Jag inser vilken gåva jag fått, och ser fram emot att fortsätta använda den.

skriven 2016-05-10